Aftonbladet – 2 augusti 1847, sida 3

Jag är oskyldig! hviskade hon. Ni vill således icke bekänna?, frågade Liljensparre med hela skärpan af sin genomträngande röst. O, min Gud! Jag är oskyldig! Polismästarn vinkade. Denne envåldsherre gör, såsom envåldsherrarne i Orienten: han talar med tecken. Albertina fördes ut. Nu får ni höra, hur det går med den, som inte vill bekänna l sade gevaldigern, som återförde henne till hennes rum. Vägg om vägg hörde hon ropen: Vill du bekänna nu, eller skall jag klå dig på nytt? För Jesu namn skull, slå inte ibjel mig! Gud är mitt vittnel, Ja sån Nu föllo slag på slag under högljudda jemmerrop, hvilka återskallade i dessa hvalf, vana vid oskuldens qvidan och brottslingens förbannelser. Hvem vet, om denna rysliga konsert ej var det grufligaste af Albertinas lidande? En annan röst skrek: Håll, håll! plånboken är återfunnen! Se här är två riksdaler åt åkardrängen! Släpp honow, släpp honomi! Hur dj-—n kom det till då? , Jo, herrn har stoppat plånboken bredvid fickan och fruns lilla knähund lär ha dragit den under sängen. Så fort det upptäcktes, skickade han mig genast bit. Han fick fan så mycket stryk ! Åh ja, det var ju bara en åkardräng, och hvem fan kan rå för ett och annat misstag? hur vill man komma till rätta med det här patrasket? Inte står det skrifvet i pannan på en, om han är tjuf eller intel Slutet på detta uppträde fick Albertina likväl icke höra, ty med en egen takt ryckte gevaldigern henne genom dörren tillbaka ut i gången. När han hörde ropet: håll! anade han hela förloppet, och skyndade bort med henne. Hon fördes upp till fortsättning af förhöret, och ..-. hvem kan undra derpå?.... hon svarade je till allt hvad man behagade fråga henne. : Så mycket lidande Berg än med fullt uppsåt samkat öfver den oskyldigas hufvud, skydde han likväl för att af separationsvakt låta henne ledas genom Stockholms gator till Smedjegården. Fan anhöll hos polismästaren om, att dels för hennes svaghet, dels för hennes svärfars kända och vördade namn, det måtte honom tillåtas alt bestå hene vagn. Det bifölls. — (Foris.) Fa CARL von ZEIPEL.