Aftonbladet – 2 augusti 1847, sida 3

den egentliga skänken i första hand möjligen kar äga. 47 sv. tunnland låter visst mycket för der som icke besitter ett enda. Men allt beror på hurudan marken är beskaffad. Att till odlad mark förvandla dalar och höjder, bevuxna med urskog,, är icke något lätt arbete och lönen derför utfaller icke förr än efter åratal. På sjelfva sluttningarne kunna dessutom inga åkrar anläggas, af det enkla skäl, att under regntiden all myllan derifrån skulle bortströmma. Beträffande den uppgiften, att Regeringen sörjer för kyrkor, så måste detta förstås blott med afseende på katholiker, alldenstund Grundlagen icke tillåter protestanter att hålla offentlig gudstjenst. Blott den engelska och den tyska församlingen i Rio de Janeiro hafva hittills erbållit tillstånd att derifrån utgöra undantag. Också har just i den unga kolonien vid Petropolis den religiösa söndringen redan börjat öfverstiga sina tillbörliga gränser. Den påfliga interims-internuntien har varit der och hållit en predikan, hvaruti han uppmanat de rättrogne att undvika all gemenskap med kättarne och fiy dem såsom spetälskan. De protestantiska hustrur, hvilka icke mottagit det matrimoniela sakramentet, förklarade han för concubiner. Urskolan borde protestanternas barn utdrifvas, emedan de voro bannlyste. Verkan häraf blef den, att i stället för den enighet och frid, som förut rådde i det lilla samhället, så har nu tvedrägten och hatet icke blott söndrat hus från hus, utan ock rest sig upp mellan makar, föräldrar och barn. Det af författaren till Aftonblads-artikeln åberopade exemplet af en bekant tysk koloni i det inre höglandet, men i en -helt annan trakt belägen, är vida mera varnande än lockande, ehuru jag icke rätt vet hvilken han menar. Här finnes nemligen två tyska kolonier, men på ingendera passar den gifna antydningen. Ty den ena, Nova Friburgo, ligger just i samma af art. för!. beskrifna bergstrakt, som vesterut ) begränsar Rio-Janeiro-daleb, och sträcker sig från dalen till Paraibafloden, ehuru längre mot norr, och nordost ifrån Petropolis: Den andra deremot, San Leopoldo, eller, såsom han fullständigt kallas, colonia de San Lecpoldo e de San Pedro de Alcantara das Torres, ligger väl i en helt annan trakt än Petropolis, men icke i det inre köglendet, utan på sjelfva det ända ut till hafvet gående slättlandet bredvid Rio dos Sinos, icke långt ifrån staden Porto Alegre uti provinsen de San Pedro de Rio Grande do Sul. Men skulle de blifvande nybyggarne icke hafva bättre öden att motse, än de som öfvergått dessa kolonier, så skulle visst ingen frivilligt vilja gå dem till mötes. På förra stället misslyckades det första försöket helt och hållet, och ännu i dag är dess hufvudnäring icke åkerbruk utan boskapsskötsel. Den andra var istort flor innan upproret i Rio Grande utbröt 4835. Då blefvo dess hus sköflade och männerna tvungna att deltaga i det 40åriga inbördes kriget. I senaten har det nyligen blifvit yttradt, att detta är den enda koloni som i Brasilien lyckats. Talsren räknede alltså Nova Friburgo till misslyckade försök. Hr Decosterd i det förut åberopade brefvet säger deremot: med undantag af Nova Friburgo, så finnes icke i Brasilien, i hela dess utsträckning, någon annan koloni. I hans tanke förtjenar sålunda S. Leopoldo icke ens nämnas. Dessa tvenre yttranden bevisa huru litet så väl den ena som den andra af de nämnde nybyggena, äfven i deras närvarande skick, äro föremål för några stora allmänna förhoppningar. Utom de nu omtalade anbuden, ty egentligen äro de 9:ne, ett från provincial-styrelsen i Rio de Janeiro, med huset Delnu Comp. till agent, och ett ifrån Regeringen omedelbart utgående, så är äfven ett annat kolonisationsföretag i ännu större skala å bane. Ett belgiskt-brasilianskt holag hade redan 1842 ingått ett kontrakt med Regeringen. Men detta måste i vissa punkter underställas Lagstiftande Församlingen. Förlidet år blef det af deputeradekammaren antaget, men med ganska väsendtliga förändringar. Det hvilar nu hos Senaten, och ännu har jag icke sett det der föredragas. Hufvudinnehållet af kontraktet, sådant det blifvit af Deputeradekammaren godkändt, är i korthet följande: Bolaget erhåller 400 qvadrat-legons (omkring 400 sv. qv. mil) land, med allt hvad derinom finnes, utom diamanter och stenkol. Efter 20 år skall jorden tillhöra nybyggarne, ehvad öfverenskommelse dessa än med bolaget må hafva ingått. Årligen skola 400 familjer införas, och betalar Regeringen till bolaget en premie af 30,000 Reis för hvarje nybyggare af eller öfver 44 och 40,000 för hvar och en af 3 till 44 års ålder. Ingen slaf får brukas eller ens vistas inom bolagets områden. Kyrkor, äfven för protestanter, få byggas och prester der anställas. Bolagets grundkapital skall vara 6 millioner francs, och skall Regeringen kunna ingå eller tillåta andra ingå med en lika stor summa. Slutligen kan ock nämnas, att i deputeradekammaren i år en motion blifvit väckt, att den som på sin egendom infört 350 europeiska familjer af tillsammans 200 personer och icke brukar några slafvar, skall af regeringen erhålla en premie af 80,000 Reis för hvarje person. Motionen vår undertecknad af flera ansedda deputerade, men diskussionen deröfver har ännu icke hunnit hit. Häraf ser man, att Brasilien är lika angeläget att mottaga, som Europa att utsända nybyggare. Men så länge det i sjelfva riksförsamlingen ofta upprepas, att det hvarken till person eller egendom finnes någon säkerhet i landet, så kan ingen, som hör dessa rop och finner dem alltför mycket besannade, med godt samvete tillstyrka sina landsmän att för ett sådant land för alltid bjuda sitt fosterland farväl. Villa de Caldas och Jardim i Minas Gerass den 14 Sept. 1846. J. F. Widgren. ) Bör vara söderut, eftersom ordställningen antyder bergstrakten såsom utgångseller ståndpunkt, eller ock norrut, i fall man behagar sätta sig ned i dalen. (Insändt.) Till Redaktionen af Aftonbladet! Uti sistl. fredagens Aftonblad, MM 473, refereras, att en skeppare hos poliskammaren anmält, det pen