Aftonbladet – 2 augusti 1847, sida 3

Polismästaren lät sitt skarpa, genomträngande öga öf verfara hela hennes gestalt. Han kände sitt bjerta svid: vid ovissheten, om ett så djupt sedeförderf kunde vara pa radt med så mycken skönhet. Hvad heter ni? Och hur gammal är ni?x Albertina besvarade dessa frågor. Känner ni den der qvinnan? Man tänke sig den blygsamma, ej fullt nittonåriga Ål bertina inför en polisrätt, omgifven af en mängd karlar bland hvilka en del betraktade henne med förakt, en an nan med medlidande... af qvinnor ur den lägsta hopen fräcka och vidriga till utseendet ... Hon förmådde ej svara Polismästaren upprepade frågan. Ja, svarade bon slutligen knappt hörbart. Ja så. Då beviset ligger här, är det väl knappt nöd vändigt att fråga vidare... Bekänn så gerna straxt er o försiglighet att hafva mottagit dessa saker af den der tjuf konanl Huru skall jag kunna bekänna det, som inte är sant Jag har aldrig sett dessa saker. Hon vände sig till gamman. Af hvad skäl vill ni göra en menniska olycklig, son aldrig gjort er något ondt? Kan ni, inför Gud och er samvete, påstå, att jag af er emottagit tjufgods? Så san vi båda en gång skola stå inför hans tron, uppmanar ja er att tala sanning! Har jag emottagit dessa saker af er? Berg darrade... käringens hela varelse skakades kon vulsiviskt vid Albertinas sönderslitande röst... men hans fruktan var öfverflödig. Har jag sagt a... tänkte hon... så måste jag välsöga bd. Den som har tagit fan i båten, får väl föra honom til lands. Gör jag inte det, så tar han mig eller lemnar mig åt Berg, som är ändå värre ... och i alla fall, hvem tror mig? I följd af dessa betraktelser svarade hon djerft: Herre Jesus, att frun kan stå här och neka! Mins inte frun, att hon tog det om qvälln, när hennes svärmol sått i säng?n På denna fräckhet kunde den arma Albertina ej svara; medvetslöst lade hon handen på sitt hjerta, som hotade att brista. Låt oss slippa se era gester!, sade polismästaren, som i Albertina såg endast en inpliggad brottsling. Låt mi; slippa se era gester! Dem kunde ni fått använda på tea tern, i fall ni ej stulit... här äro de icke på silt ställe! Vid dessa ord skallade ett gapskratt runit omkrinj henne.