Aftonbladet – 27 juli 1847, sida 3

vt eft BUP MS SER SS SEA USETVE Ti, Et orden rik och respectable förut i sjelfva språkbruket voro liktydiga. N Vill man efier allt detta närmare granska betydelsen af de s. k. konservatives deklamation mot penningeväldet, så skall man finna det bestå egentligen uti ett missnöje deröfver, att icke vissa aristokratiska familjer numera äro så uteslutande i besittning af detta välde, d. v. s. af samhällets pekuniära fördelar, som fordomdags, hvilket likväl icke hindrar dem och deras anhängare, att, när fråga uppstår om folkets rättigheter, förena sig med penningeväldet hvar det finnes och vill göra sig gällande, emot dessa rättigheter. NRA — Den religiösa sorgfest, som på påfven Pius den IX:s befallning i en af Roms kyrkor blifvit serskild firad till OConnels minne, är med afseende på både stället och innehållet, jemväl en af dagens märkvärdigheter och har utgjori ett nytt tillfälle till en opinionsyttring från romerska fulkets sida. En del af våra högvördigste här i Sverge skulle väl knappast tro, om vi ej kunde försäkra dem derom på auktoriteten af de mest autentika källor, att en romersk pater vid namn Ventura, hvilken hade fått i uppdrag af den hel. fadren att bålla äreminnet öfver den store irländske agitatorn, då han kararakter:serade det motstånd, som han hade organiserat i Irland emot det engelska förtrycket, talade om folkens oförytterliga rättigheter. Det är naturligt att en prestman, som ifrån predikstolen ställer sitt tal till de s. k.. troende i sjelfva kristenhetens hufvudstad, måste behandia ett sådant problem med en viss försigtighet; men imedlertid kan man icke annat än förvånas öfver frimodigheten af de sanningar patern framställt, då ban icke dragit i betänkande att loforda det agitationssystem för hvilket OConnel var så verksam i Irland, samt att råda det romerska folket att använda detsamma. Han gick nemligen ända derhän, att råda det romerska folket, att på fredlig väg fullborda eröfringen af sina rättigheter, samt att yttra, att man borde höra på folket och lyssna till dess röst, att man icke borde hindra eller förråda dei. Det finnes, sade han, vissa ögonblick för nationerna, då de, mel Försynens bifall kunna och böra födas på nytt, och att icke begagna sig deraf, skulle vara ett högförräderi af dem sjelfva emot sig sjelfva. Oaktadt ställets helighet hade dock detta tal lere gånger afbrutits af åhörarnes högljudda enthusiasm, som dervid tyckt sig känna en flägt af de fordne romarnes anda vid de fosterländska tal, som höllos på forum. Det kan icke vara annat än lärorikt, a!t jemöra en sådan med regentens tillstånd uti det enväldigt styrda Rom given uppmuntran ål len alliränna folkandan med en landsböfdings det af ålder fria Sverge, vackra försök att medelst frarmletande och tolkning af en gammal despotisk författning söka förhindra svenske medborgare att samlas, för att fredligt öfverlägga öfver allmänna frågor (se konungens befallningsnafvandes i Calmar utlåtande öfver baron Carl Raabs underd. besvär i anledning af mötet vid sammelby). Hvilken parallell! —