Aftonbladet – 27 juli 1847, sida 3

damot af pärskammaren till 40,000 francs böter och förlust af medborgerliga rättigheter, för det han erbjudit en sådan bestickning. De moraliska sår inom de högre och mera inflytelserika kretsarga af samhället, som blottats ej ensamt af denna rättegång, utan äfven af de föregående anklagelserna och undersökningarna, angående grofva korruptioner vid valen, Emile Girardins uppgifter om det sätt, hvarpå en ministeriel tidning, Lepoche, underhölls, försnillningarna inom rmerisförvaltningen m. m., kunna icke så lätt läkas; och man kan ej förundra sig öfver den omätliga sensation, som dessa händelser väckt hos den fransyska publ:ken, der aktningen för moralitetens och hederns lagar kanske står högre än i något annat land. ) Sammanlägges nu härmed hvad vid den ofvannämnda reformmiddagen blifvit yttradt, der orsaken till dessa missförhållanden hufvudsakligen tWllskrifves ett i hög grad felaktigt och korrumperadt valsystem, som utesluter mer än 9 go:delar ef franska folket från valrätten till representanter, så synes det högst sannolikt, att den närvarande status quo i Frankrike icke mycket lingre kan bära sig, utan en förändring måste inträda. Jemte det historiska intresse, som irågavarande tilldragelser äfven på afstånd för oss kunna ega, såsom ett blad utur dagens krörika, eger det likväl ett annat, af ganska kuriös beskaffenhet. Vår gamla Svenska Minerva, som här på silt eget buffamanår förer reaktionens talan, och är vid dåligt humör öfver den nya tiden och dess tendens, har nemligen deraf tagit sig anledning att på sitt eget sätt predika om penningeväldets förderflighet, om den korruption och venalitet, som åtfölja deita välde o. s. v. Nu kan ingenting vara sannare, än denna sats i sig sjelf. Men det ligger utan tvifvel någonting obeskrifligt eget uti att se Minerva och hennes hvalfisk uppträda såsom dygdens och moralitetens målsmän, och dessutom har gumman icke observerat, alt hon just genom denna nu antagna ifver emot penningens öfvermakt motarbetar hela sin egen politiska tendens. Ty först och främst är penn ngens öfvermakt oct? den dermed följande korruptionen ingalunda större nu för tiden, än den varit förr, hvarken i Frankrike eller annorstädes. livem känner cj franska styrelsens köpbarhet genom hela århundraden under Philippe dfOrleans (Ludv. XV:s förmyndare) och kardinal Dubois; för ati ej tala om den öppna venaliteten under mad. Pompadours mätressvälde? Belysningar i detta änseende kunna likaledes hemtas frin vår egen historia. De lärer väl icke kunna nekas, att moralileten bland embetsmännen nu är vida bättre än fordom. Man vet huru pastorater såldes under Konung Gustaf den tredjes tid, och hvad penningar uträttade under frihetstiden, då till och med sjelfva hofvet öppet korrumperades af de utländska ministrarne. Gir mon än längre tillbaka, så befinr.es det, att statens medel förslösades och sjelfva kronans fastigheter bortskänktes i förläningar åt gunstlingar bland adeln. All aristokratisk öfvermakt har sålunda, om man analyserar dess natur, alltid egentligen inneburit en tendens till penningvälde. Möjligen skulle Minerva, som känner till embetsmannahierarkiens historia, dessutom kunna sjelf citera exempel, som ännu icke äro precist sekelgamla, men som likväl numera höra till det förgångna, då större leveranser till publika verk vanligen måste vara åtflöljda af så kallade handtryckningar, eller då man i vissa landsorter kände, att manj för vissa ansökningar i något visst departement kunde mot en viss betydligare dusör vända sig till en viss kommissionär, hvars namn Minerva kanhända till och med kunde uppgifva, och hvilken ansågs ega företrädesvis inflytande en viss slottsflygel, för att gifva framgång åt sina klienter, derföre att han utgafen viss kon-l: servatif tidning. Ar icke detta ett fullkomligt motstycke till tidningen Epoques historia il Frankrike och. dess relationer till ministeren, d och blifva icke då deklamationerne mot penningväldets förderf nu för tiden emot fordom, lå det likväl endast var fråga om för litet hvar att kringskära det allmänna så mycket som möjligt, ett hyckleri af plumpaste slag? Det bör äfven icke lemnas ur sigte, att den nyare tidens tendens just är, att förminska penningeväldets makt genom personlighetsprincipen, och att deremot de politiska rättigketernas grunlande på en viss förmögenhet, med ökadt in-!: lytande åt den större förmög nheten, är ett direkt urderstöd åt penningeväldet. Hvarföre predikar då icke Minerva äfven mot denna sednare och för personlighetsprincipen, utan söser tvärtom på sitt eget klumpiga vis drifva säck med denna princip? I öfrigt lärer det oke få bestridas, att man inom umgängeslifvet numera nästan med hvarje år ser ett mera iktadt rum lemnas åt den personliga förtjensten, både här och i andra länder, än tillförene. Detta börjar ega rum till och med i England, ) Afven i Sverge skulle det visserligen väcka uppseende och ovilja, om det hände och upptäcktes, att någon offentlig embetsman emottog gåfvor eller skänker, eller så kallade diskretioner, för på honom beroende embetsåtgärder. Men vi tvifla på, att den moraliska kraften skulle vara nog stark, för att ådraga en sådan embetsman något ansvar derför, än mindre af så sträng och förödmjukande beskaffenhet, som innehållet af den franska pärskammarens dom. I det af Minerva eljest icke så illa omtyckta Ryssland påstås det,