Aftonbladet – 26 juli 1847, sida 2

Åb, det är inte så farligt... men försigtighet skadar aldrig... helst sömmerskan ser mig ut att vara en illparig menniska... Ni bör känna henne, Berg, eftersom hon bott vid Upsala... hennes man, som hon låtsar vara mycket tillgifven, lär vara en odugling... Han heter Wäsström ... Ahal... tänkte Berg, som af det osäkra i kommerserådets röst och irrande ögonkast alltför väl insåg, att denne var oroligare, än han ville låta påskina... och, liksom rörd af ett trollspö, var vår kamrer straxt igen samme man, som han alltid varit. Ja, det är en satan, hr:kommerseråd, en illparig satan ... Gud förlåte mig, att jag svor! Om hon ej varit, så hade aldrig gunsti herrn undgått sitt straff; men den listiga slynan sprang till erkebiskop och professorer, och.,, så äl det med rättvisan... kan man bara få någon hög herre till beskyddare, så . .. I detta ögonblick tillkännagaf kommerserådinnans gälla röst, att bordet var dukadt. I eftermiddag få vi på mitt kontor återtaga detta ämne,) hviskade kommerserådet. En verklig öfverraskning väntade Berg i salen, Charlotte, som vid hemkomsten ifrån sin förmiddagspromenad fått underrättelse om, att Berg anländt, skyndade upp till sin mor och inträdde, i detsamma herrarne kommo ut ur kommerserådets rum. All tillgjordhet flydde från Charlotte för nöjet att återse den, hon i sin så lyckliga barndomstid var van att dagligen se och höra. Hon pladdrade en lång. stund förtroligt med honom, bjöd honem ned till sig, för att.se hennes son... och, oaktadt denna sin inbjudning, var hon i tankarna så återflyttad till det förflutna, att hon tog sig en stol och ämnade: sätta sig på sin vanliga plats vid bordet. Hon blef först erinrad om det närvarande, då Berg, så