Aftonbladet – 26 juli 1847, sida 2

KORRESPONDENS-ARTIKEL. Berlin den 1 Juli 1847. (Slut från Lördagsbl.) Sålunda har då Preussens första Landtdag slutats; dess resultater kunna visserligen icke kallas särdeles betydliga. Hvad den hufvudsakligen uträttat, beror. på nationens allmänligare interesse för sina egna angelägenheter och den politiska verkan till detta interesses vidare utveckling; följder, som dock ej få uppskattas alltför lösligt. Förhandlingarne, så väl som talarne, hafva blifvit fullständigt bekanta; folket har lärt känna de mön, åt hvilka det anförtrott sin välfird; en strid om denna har blifvit uppförd inför allas ögon; sanningar hafva Nuifvit uttalade, förklaringar gjorda, hvilka ej så snart kunna glömmas; och på denna första landtdag, som icke varit annat än en förberedelse, komma andra att följa, hvilka skola ådagalägga mera mognad och erfarenhet; ty så mycket är säkert, alt kronan och ministeren aldrig vidare få att göra med ett så fogligt och släpphändt riksmöte som detta första, och alt hvad som af detta icke stått att erhålla, omöjligen är att vänta af något följande. Denna framtidsutsigt bindrar likväl icke möjligheten af en slutlig uppgörelse mellan kronan och ständerna, medelst ett formligt fördrag angående deras ömsesidiga rättigheter; man kan snarare göra sig en tillförlitlig förhoppning derom. Till någon våldsam hvälfning saknas hos oss elementer; en revolution hos oss vore ett otinz, och ingen förnuftig menniska kan förmås att tro derpå eller frukta derför. Vi stå på helt annan grund än Frankrike före. 4789, eller någon annan stat, hvarest våldsam-, ma2 omstörtningar ägt rum, Vi äga i vårt samfunds grundvalar, i folkets insigter och bildning, i många goda lagar, i finansernas ordning, i nationens kärlek för dynastien och i denna herömda fursteslägts egen klokhet, tillräckliga stödjepunkter, för att kunna förutse att skiljaktigheterna mellan nationens vilja och kronans; vilja skola blifva utvecklade på fredligt och lifgifvande sätt, och tidens ideer försäkras om fullständig framgång. Hvad nationen vill, är! fastställandet af ett lagbundet samhälle, på! samma rättsgrunder som i de länder, hvarest lagarne betrygga åt samtliga medborgarne likformiga friheter. Politisk fullmyndighet åt alla välfrejdade medborgare, på sätt von Steins te-; stamente yttrar, utan åtskilnadom slumpen förlänat dem penningar och jordagods eller ej; tryckfrihet; offentlig lagskipning genom jury; ständernas delaktighet i lagstiftningen; kontroller öfver statshushållningen; folkets sjelfstyrelse; byråkratiens och soldatväldets begränsning: sådana äro våra fordringar. Öfver dem gå ej de djerfvastes anspråk; republikaner äro sällsynta företeelser i Preussen, likasom i hela Tyskland; den lagbundna monarkien öfverensstämmer med hela folkets lynne; och kunde någon monark besluta sig till förlänandet af en statsförfattning i denna mening; kunde han förmå sig att heldre herrska öfver ett folk af fria män, som med frivillig lydnad vördade honom, än öfver blotta undersåtare, af hvilka viljelös undergifvenhet fordras i grund af lagar, till hvilkas stiftelse de icke medverkat, så skulle ingen krona finnas, hvars rättigheter aktades mera heliga och oantastliga än hans. Vi måste nu afvakta den verkan, som landtdagens resultater kunna komma att medföra, icke blott hos folket, utan äfven hos kronan. Rykten nog ila omkring, angående tilltänkta förändringar 1 ministeren; och det kan väl vara möjligt att några bland H. M:ts rådgifvare komma att lemna plats åt andra, som anses mera brukbara för att utföra den kungliga viljan. Men för ögonblicket är väl icke särdeles att lita derpå, och ännu mindre på någon ändring i systemet, hvilket hufvudsakligen utgår från konungens enskilda öfvertygelse och beror derpå. Det berättas alt grefve Arnim blef kallad till konungen omedelbart efter landtdagens slut, och erbjuden plats på nytt i ministeren, såsom chef för finansdepartementet; men att grefven då skall såsom vilkor hafva förbehållit sig val af sina kolleger, samt bildandet af en ministör, under ledning af en premierminister — en statskansler — hvilken öfvertoge ansva-: ret för ministerens gemensamma system. Detta! förslag hade likväl alltför stark konstitutionell smak, för att kunna antagas; och i sjelfva ver: ket skulle ock det absoluta enväldet, som monarken sträfvar att upprätthålla oförsvagadt i trots af ståndsrepresentationen, hafva öfvergifvits de facto, i fall en ansvarig ministör upprädde inför ständerna. Till ett sådant steg blir man dock slutligen tvungen, så framt man vill inna talangfulia män, sm skola försvara styrelsen och dess åtgärder; och utan tvifvel komNer frefva Årnim att till an hönan söt. 2) AA -— AA mA FR At BA ARE