Aftonbladet – 26 juli 1847, sida 2

trycket af kommerserådinnans oförställda glädje öfver hans ankomst. Hon följde honom genast in till sin man, af hvilken han äfven blef emottagen med långt mera hjertlighet, än någonsin. Det var icke utan, att han ock erfor en viss rörelse, då han, efter en så lång frånvaro, såg sig åter i det hus och ibland de personer, hos hvilka han tillbringat mer än hälften af sin lifstid. Hans ursprungliga natur afkastade medvetslöst för några ögonblick det otäckt krypande lismeriets mask, hvilken han aldrig annars visade sig utan. Man var således, till en början åtminstone, nöjd och glad å alla sidor. . Berg intogs af någon. häpnad öfver, att dessa två åren tycktes hafva gjort kommerserådet tio år äldre. Icke utan deltagande efterfrågade Berg hans helsotillstånd. Ack, inföll komrmaerserådinnan, det är på långt när inte så godt, som förr. Vid pass för fjorton dar sedan var han nära att bli sjuk här nere hos Charlotte... sen har han gått och hankat hela tiden och längtat efter honom, Berg, och det har jag gjort med... Tyst, kära du! det der få vi tala om för Berg efteråt; vi ska väl ge honom middag först. Det var en slutreplik åt kommerserådinnan; hon försvann under utrop: Kors, att jag kunde glömma tockeil Hvad är det som kan hafva inträffat... om jag törs fråga ?, yttrade Berg. . . . Åh, egentligen just ingenting af särdeles betydenhet svarade kommerserådet med tvunget löje. Saken är den... vår måg Adelheim har behagat titta litet för djupt in i en sömmerskas, jag kan inte neka det, verkligen vackra ögon, och . . ni känner qvinnfolken . .. Hvad!... har grefven så kunnat glömma sig? afbröt Berg med förställd häftighet,