Aftonbladet – 26 juli 1847, sida 2

spetsen för en öfvergångsminister, till hvars ledning hen också tycks vara lämpligast. I de högre kretsarne och bland de högsta personligheterna råder för öfrigt mycken missbelåtenhet med landtdagens följder. Man kan icke dölja för sig, att föga är bevändt med de ofullständigt valda utskotten och deputationen, och att dessa korporationer skola söndra och upplösa sig, så snart man af dem fordrar åtgärder, som förgripa sig på ständernas gemensamma rättigheter. Sannolikt ske ej heller några försök att i den vägen ställa deras medgörlighet på prof; och härpå beror ock den allmänna förhoppningen att sammankallandet af ett nytt riksmöte skall visa sig nödvändigt, måhända redan nästa år, och hvilket då kommer att föra grundlagsarbetet vidare fram. Dessförinnan skola vi sannolikt upplefva mången förbättring i våra inre förhållanden, i förvaltningsoch lagstiftnings-angelägenheter; ty i denna riktning har vår landtdag uträttat nästan intet. Af de 554 petitioner, hvilkas mängd 2ntyder huru mycket som hos oss påkallar ändringar och förbättringar, bar knappast någon blifvit vid riksmötet handlagd. Det har öfverlitits åt styrelsen att taga dessa hemställningar och besvärsskrifter i öfvervägande, och att i i anledning af dem genomföra, ordna eller förbereda hvad som kan finnas nödigt, hvarvid i synnerhet de materiella intressena icke kunna undgå uppmärksamhelen, emedan jordbruket, handeln och slöjderna högt påkalla bjelp och hägn. Ständerna kommo sig ej före att behandla de vigtiga frågorna om ett handelssystem, om skyddstull och differenstu!l, emedan man kunde förutse att långvariga debatter skulle föranledas derigenom. En ibland deras sista ansökningar angick deremot tryckfriheten och framlöggandet af förslag till en tryckfribetslag, hvilket enhälligt begärdes. Tro likväl ej, att denna enhällighet bärflöt från någon gemensam öfvertygelse om tryckfrihetens nödvändighet, såsom grundval för all sann folkfrihet och såsom hvarje fritt folks dyrbaraste tillhörighet! En del af församlingen, styrelsepartiet nemligen, förklarade tvärtom, att det önskade en tryckfrihetslag allenast derföre att censuren synbarligen vore vanmäktig emot den dåliga pressen, och att man hoppades genom de i tryckfrihetslagen utsatta ansvar kunna tygla författarnes fräckhet och deras omstörtande syften. I förkunnandet af dessa berömliga åsigter öfverbjödo några ledamöter hvarandra; en hr von Thadden ifrån Pommern, ryktbar såsom pietist, nådde härvid kulminationspunkten, då han från tribunen ropade: jag önskar tryckfrihet, men bredvid den galgen åt herrar litteratörer! — Kammarens majoritet hyste visserligen andra tankar, och skall aldrig samtycka att en tryckfrihetslag blott blir ett medel att fylla fängelserna med dem som äro narraktiga nog, att frimodigt låta förstå sina tankar. Emedlertid har styrelsen framlagt vid tyska förbundsförsamlingen ett utkast till allmän tysk tryckfrihetslag, hvilket, så vidt det blifvit kändt, föranledde deputeraden Hansemann till det yttrandet i ständernas kuria, att om en sådan lag verkligen blefve utfärdad, så skulle hvar och en, som hade någonting att offentliggöra, snart knäfallande utbedja sig afskaffendet af en dylik tryckfrihet och censurens återinförande. Det bar likväl goda vägar — som man säger — med förbundsförsamlingens bifall till dessa lagförslag. De konstitutionella staterna — Baden, Wiärtembergz och Sachsen — hafva afvisat det, emedan det kunde förutses att deras ständer skulle förkasta en sådan tryckfrihet, och det icke vore möjligt att truga den på dem med våld. För andra, och uttryckligen Österrike, är den, i trots af all stränghet, för mycket liberal; emedan tryckfriheten ändå erkännes derigenom såsom princip. Sålunda kommer hvarje tysk stat att ännu tillsvidare behandla pressen på sitt eget vis; men vi hoppas dock att slutligen komma till en tryckfrihetslag, hvilken, om ock under bård kamp, förhielper oss vidare fram, samt ändtligen till verklig tryckfrihet, hvilken dessutom är ett oting, utan vilkoret af domslut genom jury. Nöden, som hittills nått nästan alla klasser, men mest den fattigaste, tycks åter begynna via; ty vi motse en rik skörd i år. Dyrheten ir likväl ännu alltjemnt stor, fastän oupphörliga pannmåilslaster och spannmålsforor anlända från tyssland, och med jernvägarnes tillhjelp hastigt prida sig kring hela Tyskland. Spannmåls-! ;ckret har väsendtligen stegrat nöden; alla spewulanter kastade sig öfver spannmålshandeln och ippdrefvo priserna så högt som det någonsin rille gå. Staten har betraktat detta oväsen utan : tt mellankomma med de enträget påkallade örbuden emot fingerade köp och köp på tid, l: Ner rättare mad vägran af lJaoliochat 24 ag dana 1