Aftonbladet – 26 juli 1847, sida 2

som tidens sed fordrade, ville kyssa på kjolen och tackade henne för, att hon ej glömt en trogen tjenare. Då tog hon ett steg tillbaka; en sakta suck pressades ur hennes bröst. Nog hade högmodets drömmar sannats; men sällhetens . .. hvar voro de? Middagen förflöt trefligt nog, ehuru Berg utan uppehör vände ögonen åt det håll, der Jean fordom plägade sitta. Föräldrarne märkte det båda, nästan liktidigt. Modren kunde ej dölja sina tårar; fadren satt stum och dyster. Några meddelanden rörande sonen kunde likväl ej ega rum, i anseende till den för uppassning vid bordet närvarande betjeningen. Först vid återkomsten till kommerserådets rum började denne omtala, hvilken sorg Jean förorsakat dem. Berg syntes bedröfvad, men. anhöll om att ej vidare påminnas om den olyckliga händelsen, emedan det så mycket kostade på honom. Rätta skälet låg deruti, att Adelheim, i sin skrifvelse till Berg om Jeans flykt, helt fintligt härledt den ifrån hans myckna läsning, för att derigenom göra vår kamrer, den ende, hvars skarpsynthet han fruktade, overksam, genom påminnelsen om dess delaktighet i böckernas anskaffande. Under sken af att besöka fabriken, men egentligen för att utan vittnen få tala vid kamrern, befallde kommerserådet fram sin vagn, och man for till kontoret. Och då börjades åter dem emellan samma slags skärmytsling, som i början af vår skildring egde rum mellan dåvarande fabrikör Asplund och hans bokhållare. Hvarje sång kommerserådet ville tala, framkastade kamrern några halfdunkla ord, som tillkännagåfvo, att han var i besittning vf en:viglig hemlighet. Kommerserådet satt stum och försänkt i dystra beraktelser; då först fann Berg: sig föranlåten att försöka ugna honom: genom yppandet af, mötet på Rotebro. Med ismande röst och sänkta blickar beskref han vidlyftigt,