Aftonbladet – 24 juli 1847, sida 3

de då sakerne, som de uppburo på en vindskammare öfver köket, hvarest sakerne ett par dagar blefvo qvarliggande. Då Larsson sedermera fick höra, att ransakning efter det stulna skulle anställas, flyttades de till det logslynde och stengryt, hvarest de vid åklagarens undersökning sedermera påträffats. Till Strand hade Larsson för bjelpen vid hemforslingen skänkt 6 blångarnshärfvor. Larsson nekade till alla delar sannfärdigheten af Strands berättelse och sade att denne, förmodligen blott af illvilja,velat i sitt brott inblanda Larsson. Ett vittne, Stina Cajsa Jonsdotter i Kammarfred, hvilket Larsson sökte jäfva, under uppgift, att en närmare bekantskap dem emellan ägt rum, ingaf och vitsordade en så lydande attest: Förlidet år, innan vintertingets början i Gamlebyn, inställde sig hos mig, då boende i Broddebo, Carl Fredric Larsson, Esping kallad, som då hade sin bostad under Stensnäs, och tillfrågad af mig, som noga kände honom: huru han skulle gå ifrån sig anklagelsen för det rån, han skulle föröfvat å Lars i Tifvelsbo, svarade han följande: Vid det tillfälle då rånet skedt, kom Lars i Tifvelsbo ifrån Kalsebo, medförande penningar för ett barnarf i ett knyte, som tillika innehöll en skjorta och en mössa, då jag Carl Fredric Larsson passade på honom vid Tifvelsbo gärdesgrind, emedan jag afvisste att Lars medförde penningar, samt bakifrån gaf honom ett slag för nacken, då Lars afdånade. Derefter bemäktigade jag mig penningarne och det öfriga af knytets innehåll, samt sprang min väg och begaf mig hem. Då länsmannen sedermera infann sig hos mig, för att visitera, hittade han i en låda 50 rdr bko, som jag uppgaf tillhöra Berglund; men de öfrige penningarne, som vore inknytne i en hvit näsduk, smög jag, bakom min rygg, åt min hustru, som gick ut dermed och undangömde dem. Af desse pengar utlånte jag en del åt Gustaf i Westerhage. Borglund hade fått större delen af dem, och lemnat mig derföre en revers med äldre dato, samt vidare lofvat hjelpa mig. För de 50 rdr, som jag friddes från länsman, köpte jag mig en dubbelbössa och ett kruthorn. — I öfrigt kommer jag att neka för brottet, om jag blir häktad; ty det finnes ej det minsta vittne och bevis på mig, så att jag alltid skall gå saken ifrån mig, som np ingalunda blir farlig. rillika tillade och upprepade Larsson flere e gånger, att saken ej var farlig, cm de togo honom, ty han skulle blifva likare, då han en gång måste utsläppas. Han sade äfven, att han nu hade på sig samma mössa, som han fråntaget Lars Tifvelsbo, och som han äfven påhaft, då länsmannen var hos honom att göra undersökning, då han sade sig lyftat på mössan, men åter satt densamma på sig. — Vidare tillade han, att det var flere stora sedlar, som han tog, än som. Lars uppgifvit vara honom fråntagen. — Lars bade uppgifvit, att rånaren hade ljusblå kläder; men Carl Fredric sade, att Lars misstagit sig, och att den sednare påhade samma gröna klädning, då brotiet föröfvades, som han var klädd uti, då han var hos mig. — Sedan han aflagt denna vidlyftiga berättelse, hotade han både mig och min moder, att han skulle slå ihjel oss, hver han träffade oss, om vi omtalade det minsta af hvad han nu sagt oss i förtroende, hvarföre vi ej hittills torts yppa detta förhållande, som han för ingen annat omtalat. Muntligen tillade vittnet, att Larsson uppgifvit, det han af Borglund fått underrättelse när målsäganden Lars Andersson skulle afhemta ifrågavarande bördeskilling. Larsson hade också förmenat, att i händelse han blefye tilltalad, han utan allt tvifvel skulle blifva frikänd och i sådant fall bämnas på åklagaren i målet. . En lika berättelse aflade vittnet Hedda Johbansdotter. Vittnet Trofsell omtalade bland annat, att Andersson icke igenkänt rånaren, men då han åter sett Larsson, sade han att det var denne, som tagit penningarne. Som Larsson enständigt förnekat alla brotten och icke tillräcklig bevisning fö rebragts, förklarade Häradsrätten, att han icke kunde åt saken fällas, utom för stölden af väfven, hvarföre han jemte Strand skulle stå tjufsrätt. Borglund ansågs ej elier kunna till något ansvar fällas. Detta utslag blef af Götha Hofrätt faststäldt. Kongl. Maj:(s utslag åter lemnade, hvad rånet beäffade, saken åt framtiden och dömde Larsson till iskildt fängelse å Långholmers korrektionsinrättning. Detta hade den verkan, att Larsson erkände sig hafva begått rånet och aflade om förloppet dervid en berättelse, enligt med hvad ofvan refererats. Häradsrätten och Hofrättens sednare uts!ag dömmer, ned anledning deraf, Larsson till döden; men hvad Borglund beträffat, kunde han icke fällas; hvilket utslag i är understäldt KongliM:ts pröfning. or ksiee