Aftonbladet – 24 juli 1847, sida 3

särdeles militärer, af hvilka de fleste af henne utan krus titulerades för du. Hör du, baron Fabian! sade hon åt en, du kan väl skänka mig några reneuer... och gif mig ett fjerndels skålpund konfekt du, grefve Henrik! sade bon åt en annan. Mamsell, hofsektern kommer! varnade en mångelska, och då gömde hon sig hastigt bakom någon af sin omgifning. Stenborg kom också verkeligen utför trappan; han såg sig uppmärksamt omkring, men, då han ej blef varse flickan, giek han emot fru Wäsström och hennes svärmor, samt förde dem till deras platser. Det är svårt att föreställa sig Pprostinnans förvåning, då ridån uppdrogs. Den landtliga scen, som i Kronfogdarna är så förträffligt återgifven, kom henne att tro sig, genom ett trolleri, försatt till sin hembygd, till sin längesedan försvunna. ungdom; hon måste se på sin sonhustru, för att öfvertyga sig om verkligheten af den belägenhet, hvaruti hon nu befann sig, och den förträffliga skildringen af kronfogdarnes karakterer uppfyllde henne med löje; Polycarpi rus och Bryngels upphängning försatte henne i extas: Så sant det är! ropade hon, klappade händerna och upprepade ied sin vanliga stämma: det är ej nog att vara hängd, man bör ock höflig varal Publiken inföll med förtjusning i bennes applåd. För Albertina var skådespelet visserligen lika nytt och förvånande, men vid hennes ålder lefver man i det närvarande, vid prostinnans i minnet. Dessutom var Albertina uppfostrad vid Östersjöns vilda stränder, och ej i en så leende trakt, som här utgjorde secnen, Båda hade likväl mycket roligt, Vid utgåendet mötie dem samma vidriga ryn, som vid uppgåendet. Samma flicka förnyade samma uppträde.) Hemkomna läto de fantasien efterspela de löjliga tilldragelserna i pjesen, hvars personer den tiden lära haft förebilden i verkligheten. Man sökte hvilan under ömsesidigt erkännande af, att man aldrig haft så rolig afton. — (Forts.) ) Hon var brorsdotter till hofsekr. Stenborg. Bela den tidens publik kände henne, emedan hon ansatte känd och okänd för att få stilla sin aptit på frukt och konfekt. Allt ifrån sin barndom hade hon visat ett oblygt sinnelag, men det oaktadt förälskade en drabant R..ld sig i hennes vackra utseende, gifte sig med henne, och hade med henne en dotter, bekant för både dygd och skönhet. Hans kamrater tvingade honom dock att före vigseln taga afsked. CARL von ZEIPEL. 65