Aftonbladet – 23 juli 1847, sida 3

Iden bekanta boken Progress of the Nation I Han uppgaf, att år 4820 hade britiska rederilerna; fartyg endast imnehållit 2,560,000 tons I drägtighet, då den 1846 utgjort 3,800,000 tons. Ifrån 4844 till 4822 hade i den brititiska hanIdeln Englands sjöfart förökat sig med 892,000 tons och den främmande sjöfarten med 303,000 tons. Ifrån 4824, det år då de första reciproI eitetsfördragen med främmande stater afslutades, till 4846, hade i britiska handeln den britiska skeppsfarten förökats med 3 232 000 tons loch den främmande med 2,220,000 tons. Ifrån 1814 till 1846 hade i britiska inoch utförseln den britiska skeppsfarten tilltagit med 16,1235,000 och den främmande med 2,500,000 tons, hvilket för begge utgör 8,625,000 tons. I Han ansig sig kunna af dessa förhållanden draga den slutsats, att landets handel tilltagit.i et! större förhållande än förut, sedan reciprocitetsprincipen blifvit antagen, hvarföre han trodde, att frånträdandet af navigationslagarnes strängIhet på intet sätt skulle visa sig skadlig för Englands handel. Såsom ett ytterligare bevis härpå anförde han, att år 4824 hade britiska skeppsarten i den gynnade handeln, hvartill han riknar den med Guldkusten, Goda Hoppsudden, St. Helena, Mauritius, Britiska Ostindien, Nordamerike, Australien, Britiska Westindien och Canal-öarne, samt vidare fiskerierna, utgjort 895,077 tons, men 4846 4,755,924 tons. Den största delen af denna tillväxt hade ägt rum sedan år 4842, då tullafgifterna på Canadatimmer blefvo nedsatte. Då utgjorde nemligen drägtigheten af de i trähandeln med Canada använda fartyg 544,000 tons, nu utgör den öfver 4,076,000 tons. Han erinrade derom, att det just varit de britiska skeppsredarne, som förmått hr Huskisson till afslutande af reciproci:etsfördrag, i anledning deraf alt det var dem angeläget, att deras fartyg skulle få gå till Preussens hamnar, hvilken stat hotat alt genom en retorsions-åtgärd helt och hållet utesluta dem derifrån. v På frågan, om ej en stor del af redarne vid samma tid hade gjort föreställningar mot reciprocitetsfördragen, svarade hr Porter, att han ej hade något sådant sig bekant, men väl att dessa aslutades på britiska redarnes egen begöran. Hr Porter meddelade derjemte följande sifferuppgifter af intresse: I britiska hamnarne hade imlupit år 4820, britiska fartyg på 4,660,060, men år 4846 på 4,294,000 tons, hvilket visar en tillväxt af 2,600,0C0 tons; främmande fartyg år 1820, på 477,000, men 1846 på 4,806,000 tons. Vid utförseln visade sig, att år 4820 utgjorde drägtigheten af i den använda britiska fartyg 1,500,000, och 4846 4,400,000 tons, hvilket visar en tillvext af 2,900,009 tons. Främmande fartyg i denna handel hade på samma tid stigit från 433,000 tons drägtighet till 1,921,000, hvilket visar en tillväxt af 4,488,000 tons, som visar en tillväxt af 4,350,000 ton:. Inalles hade drägtigheten af i storbritanniska hamnar inoch utlöpande farlyg under samma tidpunkt förökats från 4,093,000 till 42,4135,000 tons. Han var af den åsigt, ett hvarken britiska handeln eller britiska rederierna haft någon verklig nytta af navigationslagarne. Handeln kan aldrig vinna på några restrictiva lagar. Deremot blifver den alltid störd genom allt som lägger hinder i dess väg, och då navigationslagarne utgöra ett sådant hinder, måste handeln deraf lida. Han kunde icke heller tänka sig, att skeppsfartens intressen kunde befordras genom andra grundsatser ände som voro användbara på handeln. Skeppsbyggnad kan endast framkallas genom utsigten att skeppsfarten gifver afkastning, och han trodde icke, alt företag i skepp gafnågon större än den man kunde påräkna i andra grenar a! Englands industri och handel. Om det förhölle sig annorlunde, skulle man nog få se, att äfven det förhållandet jemnade sig. Englands skeppsredare hade vid flera peri.der klagat och påstått, att deras yrke gaf dem alltför ringa vinst, men de hade dock det oaktadt icke endast fortsatt detsamma, utan ännu mer utvidgat det genom förökande af skeppens antal och storlek. Han trodde icke, att deras fördel blilvit genom navigations-lagarne vunnen eller förökad, emedan man såg att brittiska skeppsfarten fortfarande med stor framgång täflade i den obeskyddade handeln med utlandet. Så t. ex. inlupo hvarje vecka i Triest brittiska fartyg med laddning af kaffe, socker m. m. från Pernambucco, Rio Janeiro, o. s. v. Han gaf flera exempel på huru lyckligt brittiska fartyg konkurrera öfverallt, och visade att de beskyddande sjöfarts-lagarne dertill icke bidro80, utan snarare voro i somliga fall till skada för rederierna. Det enda, han ansåg kunna vara för dem af nytta, vore en utsträckning af nederlagssystemet, så att England kunde utbilda sig till en verldsmarknad, i ordets hela betyde!se. Hr Ricardo genomgick hvad hr Poster sålunda intygat, och sökte visa, att brittiska skeppsfartens öfverlägsenhet härflöt från nationens genom dess politiska institutioner utbildade geni och företags-anda, landets insulära läge, dess genom kreditinrättningar vunna öfverlägsenhet i kapital, men alldeles icke från parlaments-akter eller navigations-lagar, som blott verka inskränkande, hämmande. Han an