Aftonbladet – 23 juli 1847, sida 2

system, som fruktan för mordanfall håller i ett! slags sperrningstillstånd, ban icke tillräckligen känna sakernas verkliga ställning, eller gradtalet på allmänna sinnesstimningens baromster; ministrarne hilla sig krampaktigt fast vid makten, och kämpa emot strömmen; ty de känna alltför väl att om de i dag släppte statsrodret och afträdde, skulle alla menniskor falla öfver dem, och deras eget parti förneka dem. Bank-aristokratien, den högre bourgeoisien anar faran, men hon har förlorat hufvudet, hon ser ingen utväg och så rusar hon blindt fram på den en gång beträdda banan. Men. hela den öfriga befolkningen är i jäsnng, och det behöfves ej mer än en häfug stöt, för att bringa det tll explosion. Konungens död nu, i denna kritiska epok, vore en allmän olycka, en händelse af oberäkneliga följder. Och likväl vore ställningen icke bjelplös, ännu kunde allt ställas till rätta, om regeringens män blott hade nya ideer, ider, som voro praktiska, slogo an -på folket och gåfvo en ny riktning åt dess lifliga verksamhet. Ett ombyte af minister-personal, bestraffning af de mest skriande missbruken och underslefven, och några liberala koncessioner skulle vara tillräckliga för att lugna sinnena; men då måste också strömmen af folkets passioner ledas i en ny bädd, der den kunde störta sig in, och på sina mäktiga vågor föra regeringsskeppet framåt. Men att med gamla utnötta formler, för hvilka hvar och en förlorat aktningen; med ett mischmasch af brokiga laglappar från republiken, kejsardömet, restaurationen och Julimonarkien vilja regera 355 millioner fransmän, hvilka med modersmjölken insupit den traditionella politiken af frihet och jemnlikhet, nationalära och patriotism; att vilja leda detta folk, liksom en flock skolbarn, med ris och sockerbröd, är vansinne. Materialismen inom styrelsen, hvars förfall nu uppenbarar sig för våra ögon, kunde ännu hålla sig uppe i 50 år, men hon miste då lägga bort piskan, göra koncessiener åt folkandan, försätta pressen i frihet, medgifva valreformen, med ett ord, gå så långt som England gått, och genom skicklighet, klokhet och förståndigt begagnande af de mede!, som stå den till buds, likväl hålla sig ofvanpå. Detta vore visserligen ingen lätt sak, men det vore dock en möjlighet; men alt 240,000 valmän ännu längre vilja hålla 35 millioner menniskor under sin jernspira, hörer till omöjligheterna. Och likväl gifva de lysande fester — fester för gräddan af samhället, i ett ögonblick då de skymfligaste anklogelser, hvilka iyvärr synas alltför mycket grundade, hvila öfver män just ur dessa högre klasser, och pöbeln har den djerfheten att mottaga dem med utropet: Ned med tjufvarne! De gifva fester, der en enda natts förlustelser kosta en half million, och folket svälter. Och huru skönt beskrifver ej Journal des Debats arrangementet med spelborden! Hvem kommer ej dervid ihåg ordonnans-officern Gudin, som vid ett dylikt spelbord bedrog en mängd personer, och sedan med de röfvade penningarne kunde helt makligt resa till Amerika? — Hvartill tjerade denna fest, hvarföre gsfs den just nu, hvarföre var den hufvudsakligen militärisk, hvarföre utmärktes och framsaltes armeen i synnerhet? Dessa äro idel frågor, dem man här gör sig, och hesvarar med dystra gissningar. Hertigen af Montpensier — så resonerar man — är befälhafvare öfver artilleriet i Seine-departementet, alla beåstningar stå under hans befäl, han måste kunna räkna på sina trupper; derföre söker han isynnerhet att göra sig omtyckt af artilleriet, af det vapen, som slungar sina kartescher och bomber: på så långt afstånd, att det icke, såsom infanteriet, kan se om vän eller fiende står inom skotthåll. — Vi äre långt ifrån att på något sä!t gilla så mörka utläggningar; men det är redan i sg sjelf att beklaga, att anledning gifves till dylika.n STORBRITANNIEN. Bland kandidaterne att representera Londons city i det blifvande nya parlamentet är äfven Rotschild, den store judiske bankieren. I engelska lagarna finnes visserligen intet direkt förbud att välja en jude till parlamentsledamot, men deremot ett stadgande som säger, att sedan de i underhuset invalde ledamöter intagit sina platser och valt talman, skall hvar och en af dem afgifva en försäkran, hvari han på sin christliga tro utlofvar, att icke oroa eller skada kyrkan, sådan den genom lag blifvit grundad. lOm RBotschild afgifver denna försäkran, så är Than obestridligen parlamentsledamot, i fall han Iskulle bli vald för city. Men som det al!deles icke är sannolikt, att ban skulle vilja försäkra någonting på sin christliga tron, så kasseras valet i samma stund han ej aflägger försäkran i denna föreskrifna form, och ett nytt lval anbefalles. Man är med skäl mycket nyI fiken att se huru denna sak skall slutas. Rotschild är en mycket ansedd och aktad man, äfven utan afseende på den furstliga förmögenI heten. Med djupa insigter 1 financiella ämnen I förenar han allt, hvad engelsmännen fästa vid Ibegreppet af en fint uppfostrad engelsk gentleImanr, och den utomordentliga frikostighet med hvilken han understödjer 2llmänna nyttiga inlrättningar, utan ringaste afseende på sektförbålllanden, har förvärfvat honom mycken populavitet. Det är således icke ringaste tvifvel att, i fall han tillhörde den christna trosbekännelsen SS oo ak RF i