Aftonbladet – 23 juli 1847, sida 2

Nå ändtligen! mumlade Bergen. Hör, min flicka, ortfor han högt till uppasserskan, du kan bädda åt mig jär inne i lilla kammarn. Under det att flickan fullgjorde befallningen, bogagnade in sin tid att, likt en ond ande, smyga sis omkring i huet, och fann intet, som kunde vara hinderligt för hans afigler. Ingen resande hördes af, och innan kort låg hela der innars då för tiden bullersamma gästgifvargårdea med hel: sin personal försänkt i tystnad och sömn. Bergen ensam vakade. Under siaa resor i Tyskland hade han hört omtalas er mycket rik professor, som till sina studier om nätterna be gagnade en egen slags lampa, så inrättad, att den blott ka stade skenet på de närmaste föremålen, utan att det i ta ket eller på väggarna förrådde sin tillvaro. En natt, di professorn efter sin vana satt inbegripen i sina lärda luku brationer, väckte ett sakta buller utanför det ena fönstret som låg åt en trädgård, hans uppmärksamhet. Han hörd en stege, så sakta som möjligt, uppresas. Tyst steg har upp ifrån sitt skrifbord, fattade en hammire och smög si på tå fram till sidan af fönstret. Knappi hade han hbunni intaga sin Post, innan en glasruta sakta intrycktes, och har vid det svaga ljusskenet såg en arm intränga, som öppnad: fönstret. Just i detsamma röfvaren stack in hufvudet, stör tade ett väl måltadt slag honom ifrån sin osäkra plats nec på marken. Ett förfärligt skri följde på detta fall; profes sorn ringde, och den brottslige blef gripen. Berättelsen om denna händelse hade verkat starkt p Bergen. Tidigt gjorde hans afgud, penningen, honom fe och fruktande; i hvar och en karl trodde han sig se e tjuf, en mördare, För säkerhet skull trodde han sig böra köpa en dyli lampa. Den brann hvarje natt framför hans säng, på de han när som helst skulle kunna upptända ljus. Men ni först insåg han värdet af denna skatt och dess rätta bruk Sedan allt var tyst i huset, gick han ut i yttre rum met, och, ehuru hen var säker om att af ingen höra: tvang hans tillämnade brott honom ändå att smyga, lik den uslaste tjuf. Han såg sitt olyckliga offer i en onatur lig sömn; öfverlemnadt åt sitt öde; och likväl framdrog ha renseln och bältet så sakta, som om han hvarje ögonblic fruktat ynglingens uppvaknande. Omsider ägde han nu de efterlängtade sakerna i si våld och skyndade in till sig. Skyndsamhet var af nöde Hen befann sig på en gästgifvargård, der, oak:adt det str da regnet och den ihå!lande stormen, hvarje ögonblick r ande kunde anlända.