Aftonbladet – 23 juli 1847, sida 2

yrutit, regnet smattrade på fönstret, och i stugan var det, shuru klockan ej hunnit öfver sju, nästan alldeles mörkt. Hvad det vore trofligt för oss, min unge herre, om VI ade ett ljus! Här är ju kolmörkt Om min herre tillåter, vill jag säga till, sade Richter. Jag tackar så mycket... jag tackarb Knappt hade den unge mannen hunnit utom dörren; innan Berg fattade vinflaskan, slog i ett glas åt sig, och !i det öfrigblefna kastade en dubbel sats af de sömnpulver, som annars voro bestämda att skaffa honom sjelf några timmars ro. — Ingen olycka utan någon lycka, tänkte han . .. skakade flaskan, och, i detsamma Richter återkom; Höll han den så, som hade han nyss ifyllt sitt glas, och slog resten i den andres, under det han yttrade: ,Tack, min unge vän! Ursäkta en gammal man, at han ej är så lätt på foten som en yngling! Haf den god: heten och tag detta glas, och lät oss klinga för välgånger af vår resalp De klingade, och Richter tömde sitt glas utan miss troende. Bergen höll upp flaskan emot det nyss inburna ljuset ,Här är ännu en droppe; den måste ni dricka ur. Har slog åter i. . Nej, jag tackar! svarade Richter. Hvad, min vän! Nyss kommen ifrån Tyskland, och ej dricka vin? Det var, gudnås, der och i Frankrike jar fick den vanan alt aldrig kunna umbära det. Herrn, sor gjort en fotresa och i morgon tänker fortsätta den, kar nog behöfva en styrkdryck ... och, ser herrn, om man oc har råd att betala sitt glas, är det icke alltid sagdt, at man öfverallt kan få det så godt och oförfalskadt. Argumentets rigtighet bestriddes ej af ynglingen, och hvem är den, som tillbringat flere år i Tyskland, utan at lära sig älska Rhennejdens ljufva safter. Han drack, oc verkan deraf förspordes snart. Efter några ögonblick yttrade han, att han kände el nästan oöfvervinnelig tyngd öfver ögonen. Det är väl inte underligt, att man är trött, när ma gålt ett par mil; ungdomen behöfver mera hvila, än de äldre mannen. Ack, den som kunde njuta en ynglings o skattbara sömn! Dessa ord undföllo honom under en ofrivillig suck, o aktadt han nyss prisat sitt söfvande pulver. Richters trötthet tilltog så, att han med möda förmåd de afbida bäddningen. Utan att afkläda sig, kastade ha bälte och rensel under sin hufvudgärd, lade sig och föl sjönk, efter en bönesuck, i en sömn, så djup, som hade ha lej mer tillhört denna verlden.