Aftonbladet – 23 juli 1847, sida 2

efter gårdagens tilldragelse, afsäger sig allt försvar, bönfaller domstolen att icke yrka hans vidare personliga inställelse och förklarar på förhand, att han underkastar sig domen, för den enda svaghet, hvartill han i hela sin lefnad gjort sig skyldig, och för hvilken han nu så förfärligt straffas. Hans närvaro vore numer utan ändamål för sanningens upptäckande och kunde blott åstadkommas genom fysiskt våld. Allmänna åklagaren, hr Delangle, gjorde derefter en framställning, huru de anklagades brottslighet nu genom egen utsago och de afhonom framlagda akter vore bevisad. Han erinrade om det svåra brott som blifvit begånget, och att folket med rätta fordrade att det borde strängt bestraffas. Så väl embetsoch tjenstemän borde deri finna en varnagel, som de, hvilka ville tillgodogöra sig af dessas svaghet. General Cubieres, yrkade han, borde uteslutas ur armåeen, som han vanhedrade, och förlora pärskapet, som han nedsmutsat. En del af sitt straff hade han redan undergått, då han alltsedan 4843 varit ständigt hotad af en sådan menniska som Parmentier, med anklagelse för skurkstreck. Hvad hr Teste angick, sade han sig, efter hvad som passerat, icke hafva mod att mäta den afgrund, hvari denne störtat sig. Hvad beträffade Parmentier, denne man som spekulerar med sin egen dålighet, så bör lagens hand oblidkeligt drabba honom, ty han bar angifvit, för att tillfredsställa sin girighet och för att bryta det sista motståndet för sina penningutpressningar. Pellapra måste isin gömsla, der ban döljer sin ärelösa ålderdom, lära att Jagen icke ostraffadt liter ära och redlighet åsidosättas. Rättvisan måste visa, huru orätt de hafva, som nyligen utropat: det finnes förbrytare, dem lagens arm icke når,. Man säger, att bestickning och korruption genomtränger hela statskroppen och antyder samhällets upplösning, men denna ransakningen borde blifva bästa svaret på nutidens anklagelse; ty den nogaste undersökning, och granskningen af alla akter, böcker, registraturer i departementet för allmänna arbetena, m. m., hafva utvisat den största redlighet hos alla underordnade, der anställda, personer. Cubieres försvarare, hr Barocha, lade mycken vigt uppå, att denne blott varit ett verktyg för andra, som begagnat bans svaghet och godsinthet. Om Teste hade utfört sin förtviflade handling, så hade hans blod icke kommit öfver Cubieres, som sökt ädelmodigt skona och rädda Teste:s namn, utan öfver den, som genom sin omättliga penninglystnad bringat tre familjer i bottenlöst elände; och han erinrade om generalens krigsförtjenster. Benoit, som försvarade hr Teste, erinrade om dennes långa, ärofulla bana såsom embetsman, statsman och domare, samt huru han ännu i detta ögonblicket icke tänker på sig, utan på sin son, som han bestämdt förklarar icke känt det ringaste af hans åtgöranden. Han slutade med Bossuets ord: serinren Eder, att medlidandet är ett barn af rättvisan. Vid Luxembourg-p.latset, der Teste, Cubieres och Parmentier sitta i fängelse, hade på aftonen den 43 ett folkupplopp framkallas deraf, att en stor, med fyra hästar bespänd vagn, lastad med halm, inkört på inre borggården, oaktadt posternas anrop, och i följd deraf genast ett rykte spridt sig, att man ville befordra Testes flykt. Ropen och förbittringen tilltogo så, att trupper utur en närliggande kasern måste ditkallas, att skingra folket, som ej åtskiljdes förrän äfven vagnen togs, och kusken, hvilken var eller låtsade sig vara drucken, arresterades. Om morgonen samma dag hade man i förstäderna S:t Antoine och Marceau m. fl. funnit på alla gator följande anslag: Man söker arbetare utan sysselsättning, för att rensa en gård (une cour, betyder äfven hof) och två kamrar,. De skandalösa saker, som genom processen emot Emil Girardin och den nu som bäst pågående emot Teste och Cubieres, kommit i dagen i afseende på korruptionen inom den högre förvaltningen, lära hafva gjort ett ganska djupt intryck på allmänna sinnesstämningen i Frankrike. I Paris talas om ingenting annat än Teste-Cubiereska affären, och man har hört offentligen ropas på gatan, då ministrar och förvaltningschefer reste till hertigens af Montpensier stora fest på Vincennes: Ned med tjufvarnel Mången tror altnågon politisk brytning ej är långt bor ta, och att Ludvig Filips lyckliga stjerna lutar till nedgång. Ett bref från Paris, af den 8 dennes, i en tysk tidning, skildrar sakernas ställning på följande sätt: Må optimisterna, hvilka liksom strutsen båra hufvudet ned i sanden, för att icke se, utropa: ,Detta har en ö!vergång!, Vi lefva på en vulkan. Luften är tryckande tung, brännande i hela Frankrike, som då åskan nalkas, öfvermättad i Paris med elektriskt brännbara ämnen; sinnena äro i jäsning, spända såsom nyss före utomordentliga händelser. Sådan var sinnesstämningen i slutet af året 1829, i början af det beivdelsefulla 4830. En åldrig monark, som hän