Aftonbladet – 22 juli 1847, sida 3

darrning, att ban med möda kunde hålla i sin plånbok, som han nyss upptagit ur fickan. Men kamrern var van att kufva sin förskräckelse; efter ett par minuters förlopp kände han sin trygghet återvända, och, då han innan kort hunnit fatta sitt beslut, var han fullkomligt sansad och lugn. Hans föresats att oafbrutet fortsätta resan till Stockholm var ändrad, kappsäcken löstes ifrån körran och inbars, jemte ett resschatull, innehållande hans matsäck och flaskor med vin och bränvin. Derefter gick han åter ut på gården, närmade sig den unge mannen, helsade och frågade honom, i hvilken profession han reste, och huru långt han hittills varit omkring i verlden. Ynglingen hade ett mycket vackert, ehuru melankoliskt utseende, uppgaf sig heta Albrecht Richter, vara boktfyckerikonstförvandt och nyligen hemkommen från en utländsk resa. Nu vore han på färd till sina :slägtingar, men hade beslutat stanna på Rotebro öfver nåtten. Bergen kände sina ögon glöda; för att dölja deras eld, höll han dem nästan tillslutna. Ja, sade han, derutinnan gör min unge herre alldeles rätt. Det är sent, scr ut att blifva fult väder, och dessutom hafva för icke längesedan åtskilliga rån blifvit föröfvade här i trakten. : Jag ämnar äfven stadna qvar öfver natten, och för det snart utbrytande ovädret skull måste jag skaffa min kärra under tak., Han lemnade ynglingeny för att, som det tycktes, bestyra derom, men isynnerhet för att erbålla tid till öfverläggning. Det är han!... hviskade han för sig sjelf ... det är utom allt tvifvel han!... får ej komma till hemtrakten ... måste tillbaka till Stockholm . .. hans väg ledde ej hit... han skulle ju till Roslagen... du har tur, Berg! du har tur i ditt spel, — (Forts.) CARL von ZEIPEL., fa 4