Men hvem på stridens möjlighet vill tänka I denna qväll, hvari till fridfull glädje Kring dig församlats sönerne af fäder, Som, fast de gått ur samma fadershem, Hvarandra hatat liksom Thebes bröder, Och ej i dödens skrud ens velat hvila Invid hvarandras sida — utom på Ett slagtfält, der gemensamt de förblödt Ur sår, af hatet blindt inbördes slagna! Hvad öden än må ryckt ifrån hvarandra De fosterland, som åt oss lifvet skänkt, De bundits en gång hop af samma krona. Men detta samband kändes såsom bojans, Som smider hop dödsfiender, förente Af samma nöd och samma träldom endast. Det var den tid, då Christierns spira kröktes Till bödelsbila öfver Nordens folk, Då Norbys ankar bet i Nordens kuster, Liksom ett vilddjur i dens lik, det slog. Men nu — fast Scandiens stora rike splittrats, Liksom en ek, om hvilken stormar ryckts, Och hvarpå blixtar drabbat, — bildningen Och konsten med sitt lena Tosenband Förena det, som våldet icke kunnat Förbinda — och ej heller skilja mäktar. Se! När omsider dagens storm i djupet Fördränkts och larmet dunstat bort i luften, Då slås af qvällsoln öfver lugnad vik En gyldne brygga, hvilken sammanbinder De gröna armar, bredda från hvarandra, Men sträckta ut likväl från samma strand; Och solen, strålande af segerglädje, ; Står länge gvar på Vesterns berg, försänkt I salig anblick af den frid, hon stiftat. Så firar konsten äfven en af dessa Dess-ädla segrar, vunna under ljusets ! Och bildningens barer, då den ser landsmän Utaf skulpturens Thor, af Thorwaldsen, Med Sergels, Dine och med Byströms landsmän Förenade, dig helsa såsom sin, Och glädja sig gemensamt: åt den ära, Ditt snille genom fridfull bragd här vunnit, Liksom den äran blifvit laggd till skatten, Der samma fosterjord gömt ädla minnen. Och konsten glädjer sig deråt, att blicken, Söm lyfts af Sveas och af Danas folk Till dina gudar, bågen af den himmel, Der desse gudar öfver fädren herrskat, Blott ser obruten, sammanbindande Högt öfver sundet, medan ögat glömmer, Att derinunder strida vågor slita Ifrån hvarandra tvenne brödraländer. Hur annorlunda var det icke, när Du afsked fordom tog från samma stränder! Då bjöd den strid, som sjöd i elementen, Som tjöt i stormarna, som röt ur vågen, Som brann i blixten der, en dyster bild Af striden glödande i menskosinnen, Fast orden ljögo frid på pergamentet. Men: skaldekonstens milda ande sträckte Den landgång ut, på hvilken Oehlenschläger, — Som först till Hf de fallne gudar väckt — Steg upp på Sveas strand till lagerkröning; Och Anden så begynte föra ut Det höga fridsverk, hvartill du har laggt Slutstenen uti dessa minnesvårdar, Som ej din egcn äras endast äro. Men ej blott ögonblicket kläds i ljus, Ej endast framtidsdagen lofvar klarhet Vid skenet af den fackla, högre bildning Sträckt ut mot tider, som än stunda skola. Ur fordna striders mörker och förvirring Framstå vid sar ma sken i nytänd glans Gestalter, under långa fejder vuxne Till jättestorhet upp, men hvilkas minne Sig ofta tett likt kämpen, lägrad vid En nattlig krigareld: Jjus syns den sida Af hjelten, som mot lågan vänds, men skuggor, Der han ej värms af flamman, falla: svarta: Dock högre ljus gör slut på skuggors spel. Så skådas ock i deras rätta dager De Sveabjeltar äfven af nationer, Som hittills skiljts från deras sanna bild Af strömmar blod, dem brödrakrigen gjutit. Och kärleken till fosterlandet står Försonad invid sidan af beundran För kungar, hvilkas-storhet tung har känts. Och bilden af den störste bland dem alle, I hvilkas unga kraft af slika fejder Det stål blef gjutet, hvaraf burits bragder, Dem tidens lie blott förslöad drabbar — Hans bild du bär från Nordanlanden ren Helgjuten i din själ. Ej högre värf Kan gifvas mästarns mejsel, än då den Skall utur marmorn kalla fram ett lif, Hvars storhet utan fläck är — utan like. När Gustaf Adolf för din bildningskraft Står lefvande, o! tänk då stundom äfven Uppå det glömda folk, som gick i döden För honom gladt och lönats för sin kärlek Med äran att bli stäldt, der faran högst Och närmast stod; det folk, som, stupande Omkring den fallne, sist blef honom nära. Och när den andra bilden, hvilken äfven Växt hög uti din själ på hemmets strand, För skådarns blickar af dig ställes fram, Tänk vänligt än en gång uppå det land, Hvaröfver Birger sträckt sin skaparhand. Den höge Jarlen, hvilken synts för stor Att varda kung, förlade Sveas hjerta Emellan Mälarns insjövåg och hafvets, I Det stormupprördas, såsom ynglingens Från trånga hyddan drifs i vida verlden,