Aftonbladet – 22 juli 1847, sida 3

Jal, genmälte en annan; p,inte kan jag klaga på min om han också tar sig en tår, så sköter han ändå sitt, och är inte heller oregerlig, utan låter tala vid sig. Men si andra bon i byn, Pehr Nilsson, frågar inte efter annat, är supa, och när han kommer hem och hustrun råkar säga ett ord, så slåss han, så han kan slå ihjel den arma menniskan ... och om ban bara söpe sjelf ändå, men värre är, att han lär pojkarna med. Ja, det säger jag, att går det på det här viset, så sanna mina ord, att om de gjorde en krog i sjelfva det blåbrinnande helvetet, så ginge de dit och söpe der med ... och ser ni den der munsjorn, som står vid den granna kärran, den är inte grann för inte den, det är just den förbannade karln på bränneriet i Upsala Och det säger jag, vore det inte ting i dag, nog skulle jag be min gubbe klappa opp den god junkern alltid, och det så det tog ändå... Ja, bränvinet var just köpt hos den der satan, sade den lifdömdes hustru, 9och hade inte han varit, så lefde nog Ol Olsson ännu .:.. Nog anförde gumman tinget såsom ett hinder för Bergens välförtjenta alfstraffning, men, bm ej kamrern sjelf, som tycktes inse: sinnesstämningen hos folket, hållit sig undan, och framför allt icke passat på att resa med detsamma, som kronofogden for derifrån, så torde gummans önskan nog hafva gått i fullbordan. Detta dröjsmål förorsakade likväl, att han ej framkom till Rotebro förr, än sent på qvällen. Berg hade ej ännu stigit ur, då han varseblef en ung man, hvars breda läderbälte och tunga rensel visade, att det var en vandrande gesäll. Kommen ur åkdonet, befann han -sig ansigte mot ansigte med den unge mannen, hvid hvars åsyn bloden tycktes stelna i hans ådror, och, ehuru han sökte att efter yttersta förmåga sansa sig, öfverföll honom likväl en sådan