Aftonbladet – 22 juli 1847, sida 3

: LITTERATUR. . Såsom det allld måste utgöra tt för oss glädjande fenomen, att finna våra utrikes vistande landsmän ärade och firade af andre, tillåta vi:oss här reproducera ett poem till Fogelberg af finnen Fr. Cygneus, Det står att läsa i ;Ljus och Skugga, 2:dra häftet, utgifvet i Helsingfors 2846. Verserna förekommo vid en fest i Aquila Nera (en; osteria, belägen i grannskapet af Pantheon), hvarvid Fogelberg emoltogs efter sin återkomst till Rom från Sverige, dit han rest år 4845. Poemet har följande lydelse: Välkommen åter! Lik en vänlig helsning Af dem man älskar sänd och buren fram Af trofast bjerta, du ibland oss hamnat Till Tiberstranden, öfver hvilken gått Så många växlingar, som vågor gå Emellan Tiberns egna stränder, men Som dock bevarat och bevara skall, I mäktigt trots mot Tiden, namnet — evig. Och derför till sitt sköte dreger den Tillbaka med oemotståndlig tjusningskraft Hvart sinne, hvari brinner tyst men djupt Den skapardrift, som ur förgängelsen Åt evigheten rycka vill trophåer. Och derför åt din ande äfven du Har valt till fosterland den stad, som höjer Sig på de sju halfsjunkna kullarna, Lik pyramiden öfver kungagriften. Men i hvart menskohjertas djup dock pekar En mäktig längtan åt dess fosterland: Det land, der invid barnets vagga klungo Från modersbarmen dessa milda sånger, Ur hvilka droppade den första känslan För harmoni och skönhet till vår själ; Det land, i hvilket första kärleksgnistan) Sprang ren lik den, som tänder altarlågan, Och väckte uti sinnet längtan att Med ord, med ton, i bild för evigt binda Det skönas uppenbarelser, som jagas Af tiden hän, likt blåa himlens vårsky; Det land, som sist, som trognast i sin famn Skall hägna hvad dess söners snille danat, Likt modren, hvilkens famntag sednast vill Åt grafven afstå rofvet, ryckt af denna Från hennes bröst, hvars sorg sig känner ega Nog värma att upplifva än en gång Den, som till lif af samma bjerta väcktes. Säg, var det icke Jjuft att återse Det landet, sedan ren en menskoålder På Tidens hvita hufvud ökat snön? Var det ej skönt, då högtidsprydt det mottog Dig, likt ett landtligt tjäll, som blifvit smyckadt Midsommarqvällen och som ännu, när Johannedagen somnat bort vid sånger, Med gröna kransar helsar sommarns flägtar? Var den ej herrlig, denna qväll, hvars rodnad I ovisshet tycks lemna främlingen, Om utan afbrott utaf natt den bådar En annan dag, blott mera sval och lugn An den, som ren mot aftonrodnans purpur Sitt hufvuds gyldne lockar lutar, lik Prestinnan söfd. vid Aphrodites altar? Hvad minnen trädde i den nattens klarhet Inför din inre blick och sökte spåren Af flydda ungdomsdrömmar, dem du drömt I lika nätter — då de gudabilder, Dem ej din hand än kunnat öfversätta Till evig marmor, trängdes i din själ, Begärande att flyttas ut i frihet Till det nybygge, som, med mäktig vilja, Du högg dem sen i konstens stora rike! Och sedan dagen ej mer hette — natt, Men fått sitt rätta namn, då såg du skaror Sig tränga mellan blommorna, som strötts Vid kungaborgens fot. Du såg dem stanna, I stilla tjusning sänkta vid de bilder, Som sådan verklighet skänkt idealen, Att skådarn spörjer, undrande, om han Ej idealet sjelft — men verkligheten Ser träda för sin blick i väldig skönhet. Det samma Rom, som för årtusen sedan Så många ögonblickets gudar skapat, Ställt dina eviga i dagen fram. Och i sin lugna storhet stå de nu, Likt fridens bild, der ofrid länge härjat. Från höjden, derfrån det i sekler tryckt Så tungt, så qväfvande på jordens folk, Föll Rom, för de barbarer, hvilka störtat Ur Norden mot det, såsom tempeltornet För klippan, rullande från fjället, faller. Men hämnande med tiden stort sitt fall, Utsände samma Rom dock segerrikt Än blixtar, än de milda lågor, hvilka Åt Nordens gudar Ragnarök beredde, Mer tidigt än af Valas spådom anats. Dock, så försoningsfull som städse, konsten Omsider helande sin hand har laggt Utöfver fordna fejders sår, och Roma Till Norden återställt dess gamle gudar Mer herrlige än Nordens folk dem trodde, Då det tillbedjande för dem sig böjde. Och kan ock Thor ej höja hammarn mer, Försvarande de Asagudars land; Kan Balder icke dö för det; ej Oden Uti sin vishets djup de orden finna, Som mäkta att besvärja faror, hvilka De lunder hota, der hans tempel stått; — O! mera kärt gör desse gudars närhet För Sveas folk dess djerfva fäders land, Och så de än beskära; såsom fordom, Dlardt anm ho osm Loft aft harm ne Le