Aftonbladet – 21 juli 1847, sida 3

folk, och i Veridenis stoltaste slad the giant City räcker Victoria henne segerkransen. Sådant har svenska qvinnan i vår tid förmått, sådan är snillets och vetandets makt. Vi neke visserligen qvinnan allt meddelande af och deltagande i våra värf, men på samma gång tvingar vår fåfänga henne bära en prilande tom titel-bilaga till alla mannens värdigheter. Detta kråkvinkels-system är ett curiosum, som man endast träffar hos oss, och utgör ett ytterligare tvång för sällskapslifvets lediga be-l hag, då det försigtigtvis måste appliceras denl frågan: Förlåt, med hvem har jag den äran?! et celera, för att inleda äfven det cbetydligaste samtal. Och likväl nog gjorde salig fru Kristina Gyllenstjerna mera till, utan titlar, än våra dagars alla ptillförordnade fruar, öfverkommando, general förste expeditions-chef-skor och rådinnor, tillsammanstagne?? Vi hafve sett huru äfven qgvinnan bidragit till upprätthållande af det gamla ärofulla Svenska namnet. De vilda stridernas tid är förbi; det är sanningens och vetandets ljus, som nu lysa folkens väg till hvarandra; det är detta samband, som utgör folkens skyldskap, som befästar andans frihet, den förtrycket alltid mest fruktat. Låt jordens mäktige uppställa sina lejde härar, de kunna ej motstå denna kraft, men de kunna, likt Xerxes, fälla tårar öfver maktens korta varaktighet, då hvarje pånyttfödd vår erinrar dem huru den Svenske Blomsterkungens system består i orubblig helgd, då de mäktigaste siaters ramlat. . Derföre låtom oss bevara vårt stoltaste arf — vår nationalitet, som den Svenska qvinnan kanske mera än vi bibehållit. Ty om vi emellanåt smickras af benämningen Nordens fransmänp, är dock det ljufva och oskuldsful!a, som utmärker den Nordiska typen för qvinnan, hvad som mest utgör främlingens beundran. Och detta, som hvarken är frensyskt, tyskt eller engelskt långeds — denna egendomliga svenska pregel återfiener man mindre ofta i silongerna, men hos kärnan af nationen, hos medelklassen och folket. Se härom alla bildade. och wittra främlingars utsago och skrifter, — sen sjelfva, jom j ej hafven den fördomen, att tro skönheten blott be i frasande sidentyg. Det är för hvarje nation en klandervärd böjelse, att ända till småsaker vilja efterapa, ofta just hvad som hos andra rationer utgör det klandervärda. Ar det t. ex. ej löjligt, att i en ärlig svensk arbetares mun höra ordet schangtilt, eller en beskedlig jupgfru önska få komma ut och solachera sig litet i det gröna, och dylika språkförbistringar? Är det ej harmligt, att se fåfängan hos Nordens män ofta större, än hos någon qvinna, då de efterstrafva figur och hållning ef Palais Royals sprättar, studera modejournalen, som soldaten sitt reglemente, och likt mästaren, glädJes öfver ett lyckadt verk, då de passera att se ullänäske ut!! Vi hafve i intet afseende behof af denna olycksaliga härmningslusta, hvarken i språk eller sedvanor. Visynas okunnige om vårt lands urgamla ära, och törst då, sedan vi lemnat dess grämsor, skola vi finna att allestädes är vår bästa rekommendation den, att vara svenskn. — Låtom oss derföre med den odödlige skaldens manande bud: — från de manliga dragen tvätta allt främmande smink, — kanske det snart är för sent! Så låtom oss äfven rättvisa de dygder, som utmärka den svenska qvinnan. Hon skall ej mera sucka öfver vår orättvisa hårdhet, och minnet deraf skall bloti qvarstå i Emporagii katekes, der hon uppräknas bland husets bohag. Qvinnorna kunna i många stycken vara våre mästare, och säkert glömma wi aldrig hvem det var, vid hvars kärleksjoller vi inlärde första stafvelsen — det var ju vår moder? — Qvinnan är mäktig den största uppoffring, och skulle en gng Östern vältra sina barbariska horder inom svenska landamären, säkerligen då mannen utgålt att försvara fidernejorden, blefve den hotande fienden, vid inbrottet på den glesa bygden, lika tappert undfägnad, som i Thorborgs och Blendas dagar! En älskad konung mottog af Försynen det af sanning och rättvisa strålande scepter, och han dröjde ej att krossa den häfdvunna fördom, som trampat svenska qvinnans heligaste rättigheter. Så vanns den lika arfsrätten. Låt oss derföre i broderlig samklang, likasom Fyris-ynglingarne vid festen åt våren, denna alla glada förhoppningars tid, instämma: Skönhet parad är med styrka, För hvarann de passa väl! Låt oss städs det sköna dyrka, Och med bjeltemodig själ Gå i-striden för allt .herrligt, För allt skönt som jorden har, Då skall qvinnan sprida kärligt Rosenglans kring våra dar. BRATT NGN ST ENKI PREUSSEN OCH TYSKLAND. : Vi meddela här i öfversättning några uldrag ur en i Tyskland utkommen märkvärdig skrift, kallad Preussisehes und Teutches) von Karl: Heinzen, som oförstäldt bevittnar publikens tänkesätt um beskaffenheten af preussiska hofpartiets konstitutionalitet och dess ställning till folket öfverkufsud — n skrift, som, ehuru ut-; gifven för två år sedan, dock ganska väl synes passa äfven på närvarande förhållanden. Vitrolj således, det våra läsare med nöje skola inhemtal1 åtskilligt derutur. Om man för den politiska kulturen söker utgångspunkten i öster, går den sedan steg för steg ungefär så, att China intager nedersta, Rysslend det andra, och Preussen tredje trappsteget; ty preussiska slatsväsendet, huru högtt också en stor del af befolkningens förståndighet!r och sedliga bildning må stå, är dock till grund-r satserpa helt och hållet af chinesisk och rysk rn AA sp