Aftonbladet – 17 juli 1847, sida 3

En man förgifver sin egen hustru. Grenadieren Johannes Jonasson Modig från Hofåkra under Wegbz Westergården, af Allbo härad, uti Småland, var en uti sin tjenst ganska rapp gosse, men till lynnet något ostadig. För att komma ifrån de skulder, han åsamkat sig, ingick han äktenskap med Lena Pettersdotter, som han hört, skulle äga niohundrade daler. Visst var Lena något till åren, men sådant gör, som man vet mindre, då fråga är att betala ungkarlskulder. Då sådana nämnas, brukar man vanligen, till de obildades heder, tänka blott på desse bildade glacehandskade pgiftermålskandidater, men vi se här att äfven bland de lägre klasserne finnas personer, hvilka veta att lefva efter sitt stånd, — betyder vanligen detsamma som lefva öfver sina tillgångar — och sålunda måste genom ett lämpligt giftermål reparera sina affärer. Imedlertid hände det Modig, lik mången annan penningefriare, att hemgiften utföll vida mindre än han hoppats. Han blef då missnöjd med sitt parti och makan fick vidkännas följderne af denna mannens sinnesstämning, hvarigenom inträffade att äktenskapet blef olyckligt. Redan före detsammasingående hade Modig haft andra förbindelser, hvaribland en med en piga från Finland, med hvilken han sammanaflat barn, men nekat att sedermera ingå äktenskap. Finskan spådde honom då, att han och hans maka aldrig skulle upplefva en glad dag. Imedlertid hade de nygifta makarne till sig tagit att uppfostra samma finska pigas, med Modig sammanaflade, barn. Afven under äktenskapet fortsatte Modig sina kurtiser, bland hvilka var en qvinna i Eksjötrakten, med hvilken han plägade umgänge under mötena på den nära Eksjö stad belägna exercisplatsen. PBenna qvinna inbillade hen, att han var ogift och brefvyexlade med henne. Lena fick se några af dessa bref, men hon, som varmt älskade sin man, skrattade blott deråt, och fortfor att vara foglig och mild emot honom. Detta inverkade likväl icke på mannen. Hustrun vann-aldrig hans kärlek. Han nämnde henne )sin huspredikant, hvilket synes visa att föreställningar från hustruns sida icke uteblifvit. Modig förblef imedlertid lika flyktig som förut. Kurtisen vid mötet var honom icke nog. Han förälskade sig äfven uti en grannqvinna och denna åtföljde honom ofta om aftnarne på hemvägen ända till Modigs hem. Lena teg vid allt detta stilla, och det synes verkligen, som skulle den flygtige mannen icke kunnat haft en för sig bättre passande hustru. Imedlertid fann han sig genom sitt äktenskap olycklig, ville öfverge hem och hustru, han talade dunkla ord, än om att sluta sitt eget lif, än om att det vore så godt hustrun komme ur vägen. Under sådana tankar vände han sig till en lumpsamlare, hvilken träffades på Wexjö torg och bad, att för lindrande af svår tandvärk, få ett stycke arsenik. Sådant erhölls, och försedd dermed begaf sig Modig till sitt bem. Här synes han nu stridt med sig sjelf, huruvida han skulle verkställa det grofva brott, hvartill han försett sig med medel. Han har sedermera omtalat, att han under denna tid var plågad af ryslga drömmar. Han såg sig omgifven af djeflar och afgrundsandar. Det onda uppsåtet segrade imedlertid -och Modig tyckes sedermera hafva handlat efter en bestämd plan. Han bortgick, lade sig sjuk borta, hemgick ändtligen, men gick genast efter hemkomsten till sängs, plågad af yrsel och frossbrytningar. Huruvida Modig verkligen var sjuk eller det var blott en tillställning, är icke godt afgöra, ehuru det sednare har all sannolikhet för sig. Hustrun tillagade nu åtskillig mat åt mannen, hvilken hon fortfarande bemötte med all ömhet, som denne likväl ej bättre återgäldade, än att han, under det hustrun ett ögonblick aflägsnade sig, blandade sönderstött arsenik uti den välling hon tillagat åt honom. Sedermera låddes han såsom om äfven han ätit af denna mat, hvilken han sedermera hörde hustrun uräta. Under det denna hiskeliga anrättning förtärdes, låg Modig med från bustrun bortvändt ansigte. Han hindrade henne likväl icke, NNE SES SETTING