Aftonbladet – 17 juli 1847, sida 2

Jo, det är verkligen öfverståthållaren baron Fparres mamsell, som för femtio riksdaler inköpt detta. Så mycken godhet förfelade ej sin verkan på prostignan. Man känner aldrig rätt sakers värds, innan man mi-, ster dem; nu insåg hon, hvad det betydde att vera i saknad af allt, och Il:kväl skulle hon utan betänkande hafva uppoffrat det, om hon dermed kunnat köpa Louise namnet: Sparre. : Under denna vil!ervalla af glädje syntes i portgången en person, som ifrigt talade med slottskenslibetjenterna. Han såg både glad och förtretad ut öfver de underrättelser, han erhållit. ; vAck, fru Wäsström! hvad jag beklagar er! Men hur tusan kunde sådant intröäffa? Det begriper inte jag heller — men, Gud ske lof! ännu träffar man ädla menniskor, och det der man minst skulle förmoda,, svarade gamla frun. Ack, fru prostinnal bara jag fick höra namnet, så försvann min förundran. Mamsell Sparre är en tusandjefla. godbjertad menniska, hon. Jag har hört många historier om henne af samma halt. Och nu berättade han flera dylika... Albertina åhörde honom med spänd uppmärksamhet. ;Herre, min Gud utbrast prostinnan; hvad det är skada, att inte ett sådant fruntimmer är en ärlig mans hustrul . Bista fru prostinna, sådant tages ej så noga i våra tider. Grönstedt läste ett så häftigt ogillande i bådas blickar, att han fann 58 föranfäten kasta om. Jag vill bli yngsta korpralen, -om jag. begriper, hur detta tillgått! Wäsström på balans? Han, Hör egen räkning aldrig gaf ut en enda skilling! Må fan anamma alla skurkar och bedragare! Först på vakten i dag fick jag veta den här fördömda händelsen. Jag begärde genast permission, men kunde ej erhålla den förr, än nu. Fru Wäsström! När min vän reste, lofvade jag att vaka öfver hans mor och hustru: låt mig ej nu förgäfves hafva afgifvit detta löfte. Efter den olycka, som timat, är herrskapet säkert i behof af penningar — härl, pNeiy jag tackar, herr fanjunksre!, svarade prostinnan. Men om -herr fanjunkarn kunde skaffa oss nigot arbete,