Aftonbladet – 17 juli 1847, sida 2

kor:ande eld, som förmodligen hvarken Per eller: Pål vågade trotsa. Hvad jag här skrifver, är endast något hvarom en mängd sakkunn:ge mit litärer obetingadt komma öfverens och som nä-l! sten utgör en älsklingsid bland åtskilliga gamla bussar neråt denna kant af Sverige. Längre uppåt landet, der har man nu sitt Carlsborg för sig! e Den enda herremannen på ön är för närvarande en gammal förmögen sjökapten, som här slagit sig t Il ro, och trifves, som låge han här endast förankrad med sitt förande fartyg. Fan har byggt sig en vacker gård med utsigt åt Köpenhamn. För öfrigt blott några stenkast uppåt ön, och man har vyen fri rundtomkring sig, åt! Helsingör och Helsingborg, åt svenska kusten, åt Sundet neråt Saltholmen, hela d n danskal. stranden. Det förundrar mig, att ingen rik engelsman för längesedan funnit på denna i sitt slag verkligen makalösa punkt, och för sitt nö-! jes skull der uppfört ett lilet sommarresidens åt sig. Stället vore värdigt en lord. Malmö. Lund. Från Landskrona har jag tagit vägen till den lärda staden Lund öfver Malmö. Icke så mycket för Malmö sjelf, ty hvad det har att visa, sina vackra flickor, får man egentligen blott se på balerna, och hvad man åter här får se, husarer och profryttare,, är icke, strängt taget, min sak, men för att få resa med. omnibu-en. Man borde i sjelfva verket åtminstone en gång om året göra en patriotisk tur med besagdel omnibus från Malmö till Lund, för att icke 4 glömma fäderneslandets fördelar och företräden. l: Detta slags ekipasch är utan all fråga enzamt i verlden, det är äkta svenskt, och i en: ute-j slutande potens. Så som man här motioneras, bar man godt af det lindrigast för ett halft år: och på det viset minnes man, som sagdt är, att man har ett fädernesland. Man har fört mig till ett Tivolis. En anläggning, för hvilken Malmö egentligen har att tacka den i så många industriella riktningar verksamma och med rätia allmänt aktade med-j borgaren F. Kockum! Den kan visserligen icke mäta sig med Köpenhamns vidtberömde Tivoli, men utmärker sig genom smak och fyndig behandling af ett knappt utrymme. Man träffar här i mindre skala nästin allt hvad det Köpenhamnska etablissemanget innehåller, och åtskilliga icke obetydliga arkitekturer af gjutet jern från det Kockumska bruket äro lika vackra som dyrbara. Dylika Tivolianläggningar höra numera till snart sagdt alla skånska städer. Tivolismen har gått öfver Sundet och den skall kanske snart, den liksom polkan, icke mer ha någon nordisk gräns. Så har äfven Landskrona ett litet Tivoli på sitt vis i det så kallade Plantaget, så hor till och med Engelholm sitt för sig. Vare långt från mig att vilja klandra detta, så linge det nemligen icke urartar till raseri, såsom fallet verkligen var en kort tid i Köpenhamn; det synes mig tvärtom bevisa en stigande kultur, äfven detta lilla, det visar att man begynner vilja vara med i Europa. Gifve Gud att man blott hade lyckats lika väl i det ofvannämnda omnibuseriet, som man verkligen gjort i tivolismen! På torget i Malmö bar jag en vacker morgonstund hört följande samtal mellan tvenne bonddrängar: — Ih se god dag, Per! — Ih se god dag, Jöns! — A dui stan i dag, Per? — Om jag är i stan i dag? Jag gon ä jag i stan i dag. . — Hvordan ä du daå kommen te stan i dag? Å du agendes? — Nej gon ä jag inte agendes.... — A du daå rijendes? — Om jag ä rijendes? Nej gon ä ja inte rijendes. så — Hvordan ä du daå kommen? A du gaåendes? , — Om jag är gaåendes? Nej gon ä ja inte gaåendes. — Hvordan ä daå kommen te stan, Per? — Jag ä kommen drövendes med ett par studar. Man behöfver visserligen icke mer än detta karakteristiska konversationsprof, för att fulleligen inse, i fall man icke gjort det förut af annat, att man befinner sig på den rama skånska Söderslätt, der den riksbekanta flesman växer med hvarje ny sädesstack vid ladugårdslängan. Det är bekant att bonden på skånska slättbygden har ett alldeles eget sätt att uttrycka begreppet i afton,, äfven när ban talar derom tidigt på morgonen; han säger: rält strajs. Detta rätt straxt,, innebär en djup psykologisk sanning, och redan den ofvan anförde dialogen torde tillräckligt ådagalägga, att det goda folket verkligen i enlighet härmed. aldrig gör sig synnerligt brådtom, utan kommer makligen i morgon, så vida man icke kan komma i dag. Eljest fordrar imedlertid rättvisan stt be-l känna, att oaktadt detta flegmatiska folklynne går det dock framåt äfven på Slätten. Man märker att kulturen, hyfsningen griper kring sig icke blott i materiel, men äfven i andlig mening. Det är ingenting sällsynt att höra herremän beskärma sig öfver alt lyxen så förfärligt tilltager bland slättbönderna och andans män himla sig och förklara elt totalt sedeförderf s!å för dörrn. Hvarför detta, om jag får lof alt fråga? Derför att bonden bygger sin boning litet bättre än förr? derför att han vill ha litet hyggligt omkring sig inomhus? derför att han numera så gerna dricker ett glas madera, som ett glas finkel? derför att han er ta bevis på, att Gud eilJo, det är verkligen öfv