Aftonbladet – 15 juli 1847, sida 3

Gud i himmelen bevara hennes förstånd! bad Gustaf ,Hvad skall jag göra? ... Albertina... sensa dig! lef för vårt barn... eller vill du med din omåttliga sorg drsga Guds vrede öfver mig?... Barnet, som såg sin mors tårar, började bittert gråta: denna syn sansade modren. För Grönstedt blef det omöjligt att längre uthärda dette uppträde; han smög sig bort. Å Medan hon ceh Gustaf gemensamt sökte tysta den lilla, frågade hon darrande: När återkommer du? Nästa sommar., Ja, söta fru Wäsström lilla, sade Gustafs gamle vän, det är bara ett år han blir borta... och huru snart slinker icke ett eller halfannat år förbi...! Ja, för den lycklige! suckade Albertina. Nu inkom prostinnan. . Den unga makan, ännu-skön och intagande i sin sorg, var oss redan hon en plågsam syn; men sönderslitande voro modrens bleka, med smärtans djupaste prigel stämplade anletsdrag. Hon närmade sig till Gustaf och lade sina hinder darrande på hans hufvud. . Gud välsigne dig, min son, och gilfvs oss återseendets ljufva fröjd! Jag hoppas det. Din maka och din mor skola oupphörligt höja sina böner till Gud derom. Jag har länge anat, att så skulle ske, som nu skett... Hör, min son! Som endast vår gamle vän är närvarande, kan jag omtala något rätt besynnerligt, ja, för första gången omtala det, som timade i din barndom, du var ej ännu fyra år. En dag inkom i vårt kök en lappska mödosamt bärande ett litet barn. Hon ämnade sig tillbaka till sin hemort. Af trötthet var hon nästan färdig att ned. digna ... jag vederqvickte henne, så godt jag kunde, letade ihop åtskilligt af dina kläder, gaf henne dem åt barnet och frågade, om det var hennes cget... Nej, det är min dotters... svarade hon cceh började gråta bitterligen. Du, som var rörd af hennes tårar och hade sett mig skänka henne kläderna, sprang in och drog fram din lilla låda, der du hade gömt ett plåtstycke, som du fått af din far. Du kom ut, ilade till henne och gaf henne penningen med dessa ord: kära gumma, gråt inte, så skall du få den här vackra slanten! Hon tog den, och såg flera gånger ömsevis på den och på dig. Nej... utbrast hon omsider... denna penning kan jag ej mittaga, den skall en gång göra din lycka... Hör, prostinna! Jeg tickor dig för dina