Aftonbladet – 15 juli 1847, sida 3

Under ransakningen Inlemnades en ganska märkvärdig skrift från aflidne Tufves föräldrar. Deruti heter bland annat: — — Såsom jag alltid med största skäl beklagat mig sjelf och min hustru för våra felslagna förhoppningar vid uppfostringens mödor och bekymmer, och för våra förgäfves använda råd, lärdomar, mma förmaningar och allvarsamma bestraffningar, emedan olydiga och lastfulla barns förakt emot förildrarnes kärlek och ömhet är för de sednares hjerjan det djupast sårande, så kan jag ej annat än äf ven upprigtigt beklaga de för dråpet tilltalade för de olyckliga följderne af deras genom förbrytelse och obetänksamhet alltför långt drifna tillrättavisningar, som emot deras vilja förkortat min brottslige sons Jagar. Hans brådstörtade lopp på missdådens bana ir derigenom stäckt och afskuret; och under den unga sorg, som trycker mig, fattar jag begärligt efter den lättande tröst, att min son undsluppit ett större förderf, som skulle blifvit målet för hans tiliga utsväfningar och förvånande framsteg i brott och dårskaper. Med fasa betänker jag, att ända till mästerskap inöfvade tjufvar yttrat en saknad deröfver, att döden från dem bortryckt en så förhoppningsfull medhjelpare. För mig är denna föreställning en gnista af hugsvalelse i qvalens mörker och jag välsignar döden, såsom ett medel i den Allgode Försynens hand att rädda min son från den yttersta branten af hans osälla väg, der ingen räddning varit möjlig, samt att rädda, kanhända, många af mina medkristnes och medborgares både egendom och lif från min sons händer. Sådane bättre och lyckligare följder, som den högsta vishetens ledning försäkrar oss, ursäktar likväl icke de brottslige och grofva medlen; och den grofva missgerning, som Pettersson och Risberg begått, förtjenar sitt rättmätiga straff. Med de föreställningar, jag yttrat, såväl om deras afsigter, hvilka efter min öfvertygelse icke varit rigtade till mord, som rörande anledningen och rättigheten för dem att använda stränghet och en hårdare näpst emot min sons list och brott; äfvensom i afseende på den tröstfulla utgång, som jag hoppas för mitt vilseförda barn, förmå mig dock att afstå från de strängaste påståenden om dödsstraff å hans banemän, samt att inlägga ett förebedjande ord om förskoning, så långt lagen kan tillåta. Ett vittne hade i Åby af Pettersson tillfrågats, om han hört något. Vittnet nekade härtill, men Pettersson påstod: visst måste du hafva hört någotp, och yttrade härefter, att, hade han icke fått igen den rymde, hade han kommit på fästning i tre år. Vittnet sade, att det väl var bra den rymde blifvit gripen; likväl borde man icke gått så illa åt honom. DÅ lappris, svarade Pettersson. Häradsoch Hofrätterne hafva dömt Pettersson och Risberg att genom halshuggning mista lifvet.