Aftonbladet – 15 juli 1847, sida 3

Dörren öppnades och Gustaf inträdde, åtföljd -af sir gamle vän, samt klädd... i sjömansdrägt. Vid denna an blick uppgåfvo de båda qvinnorna ett qväfdt skri. Han störtade fram och knäföll emellan dem. O, min mor, min makal mildren eder sorg, att cj Gud sin vrede krossar den otacksamme, som pressar smärtans blodiga tårar ur deras ögon, hvilkas beskyddare han borde vara!... Men hvilket steg återstod mig att taca?... Öfverallt förföljdes jag af det oblidaste öde... 0, du vet ej Albertina, hvilka motgångar jag rönt, äfven här, hvilka förödmjukelser drabbat mig, innan jag fattade detta beslut, som nu väcker din och min mors förtviflan ... Låtom oss boppas på Gud... på ett lyckligare återseende! . .. Min vördade mor! Min älskade, dyrkade Albertina! hören mig! hade det varit bättre, a!t jag stannat qvar, ett mål för begabberi och förföljelse, än att denne min gamle äd lmodige vän försatt mig i tillfälle att lefva af mitt arbete, hvarigenom det blir mig en möjlighet att återvinna mit! välstånd ? För Guds skull, Gustaf, stig upp! bad Albertina. Ej förr än du lofvar mig att hämma din sorg, dina tårar! svarade Gustaf. Det bultade på dörren; en matros inträdde: Kapten låter säga herr Wäsström att inom två timmar bege sig om bord! han har fått redderiets befallning at! afsegla i dag. Mor och maka lågo sanslösa i Gustafs armar. Sjelfva Grönstedts ögon fuktades; hvilka qval skulle ej då sönderslita Gustafs själ! Modren hämtade sig först. Hon förmådde nu, märkvärdigt nog, bära det slag, som, tvenne år förut, utan tvi vel skulle nedlagt henne i grafven. Den gamla husmodren förnekade icke ens sin karakter. Albertina sade hon sakta, du skall väl lägga in din mans saker... eller, gråt du ut vid hans bröst... jag vill göra det.n Albertina, ej mäktig sin smärta, ilade efter sin son, satte sig vid sin mans sida, och, liksom intet inträffat, sade hon skämtande: Se pappa, så snäll din lilla Albert är... ser du, hur han skrattar ...? Nej se, hur han sträcker sina små armar emot dig... se, hur han smeker dig... håller du inte af mig, söta pappa...? när du kommer hem till Albert, får gossen vackra leksaker .. Men i skärande ton atropade hon; O, Gud! mitt bjerta brister ..-.!