Aftonbladet – 15 juli 1847, sida 3

till hvilken detta sades, svarade: ja, jag är uppe; då blef han åter slagen. Den, som utöfvade våldet, ville äfven förmå föremålet för misshandlingen att bekänna någon stöld eller annat brott. Pettersson stadnade borta vid pass en qvarts timma. När han återkom, förnyades slagsmålet, och slag på slag föllo oupphörligt i tio minuter eller mera. Den slagne fortfor att utstöta jemmerrop, ständigt yttrande: ja, jag är uppe. I början af uppträdet hade hans röst varit frisk och stark, men den afmattades efterhand och slutligen var den knappt hörbar. När de två, efter slutad våldsgerning, utkommo från huset, hörde vittnet en af dem säga: det blir inte så farligt. Carl Börjesson. Den dagen, då Tufve Nilsson och Nils Larsson rymde, var vittnet tillsammans med dem på logen i Hammarlunds gård, der de voro sysselsatta med något arbete. Tufve Nilsson berättade då, att när han häktades, sleto de, som gjorde detta, sönder örat på honom och slogo honom så, att hufvudet blef mjukt och han ännu kände sig yr. I anledning af vittnesmålen, berättade Botilla, att Pettersson och Risberg vid tillfället hotat henne, att om hon gick ut och förde prat med någon, skulle de slå henne så att hon låge halfdöd, och hon viste derföre ingen annan råd, än att bedja Göingsboerna fara sin väg. Pettersson, som var en f. d. inspektor, var, enligt egen uppgift, 36 år, född på Löfversta kungsgård och oäkta son af en general. Modren Ulrika lefver ännu. Under sina barnaår vistades han hos modren, som då var boende först på Svabesholm och sedan på Westra Wram. I sitt tolfte år kom han i tjenst hos general S, som då uppehöll sig på Linö. I denna tjenst stannade han sedan i 22 år, derunder han var dels betjent, dels marketentare, dels ladufogde och sist inspektor på Tornarps kungsgård. Det sista året har han bott i Sönnarslöf, der han haft ett mindre ställe på arrende. Till vexten var han undersätsig och starkt byggd. Risberg åter var vida mindre och klenare. Enda grunden till misshandlingen mot Tufve påstod Pettersson vara den, att Tufve rymt från honom. Det var väl för öfrigt möjligt, att äfven han, efter att till Pål Nilsson hafva återställt hästen, slog Tufve, ehuru han nu icke kan erinra sig detta. Redan när Tufve uti fängelserummet insattes, Var han döende, och Pettersson tror icke, att han derefter lefvat öfver en timme. Både Pettersson och Risberg påstå, att de den dagen icke förtärt mera än en sup bränvin, innan de besökte smeden Ekenberg. Läkarebetyget innehöll, att Tufves död varit en omedelbar följd af de våldsamma slag han erhållit på flera ställen af kroppen, men isynnerhet i nacken och på tinningarne, hvaraf jernskakning uppkommit. Vittnet Åberg hade på anmodan af åklagaren närvarit, när Tufves fängelse öppnades. Tufve befanns liggande å golfvet derstädes, på ryggen, samt med utsträckta armar och ben. Han var redan kall och stel. Liket var icke blodigt, och blod syntes icke heller på golfvet. Pettersson upplyfte liket och förde det in i dagliga stugan, hvarvid man blef varse, att en rem eller list, som tycktes hafva varit ett byxhängsle, var knuten om: halsen. Pettersson yttrade då: Se han har hängt sigp. Då den döda kroppen sedan fördes vidare ut i en lada och afkläddes, kunde. likväl någon blånad efter remmen ej upptäckas på halsen. Johannes Nilsson hade under ifrågavarande färd sett Pettersson hårdt slå Tufve Nilsson. Då de framkommo till krögaren Bengt Nilssons stuga, var Tufve, som här fick stiga af åkdonet och ingå på gården, öfverhöljd af blod och hade stora hål i hufvudet, från hvilka blodet ännu flödade. Pettersson ville att han skulle tvätta blodet af sig. Tufve sökte så göra, men Pettersson slog honom vidare flere slag med ett vedträ. Tufve sattes åter upp på åkdonet; händerna bakbundos med ett hamprep, som drogs så hårdt åt, att de om några ögonblick voro alldeles blå. Sednare på aftonen for vittnet jemte hans sällskap förbi fängelset i Åby. Då de hörde Tufve der å änyo misshandlas, höllo de stilla utanför huset. Många slag hördes och två personer upprepade idkeligen: Vill du upp med dig. Vid yttre trappan stod pigan Bothilla, som uppmanade vittnet och hans sällskap att köra sin väg. Vittnet svarade, att de rådde att hålla der. Pettersson utkom äfven och frågade hvarföre de höllo der. Han framgick till Jöns Andersson och påstod, att de icke hade att göra med det. Jöns Andersson åter föreställde honom: att det icke vore rätt att göra så; det vore en menniska, som han hade för sig och borde, som sådan behandlas. TImedlertid fortfor slagsmålet derinne; men när Pettersson nu vände åter, tillsade han: håll nu upp med att slå, det kan vara nog, och slagen afstannade då. Amelie Persson. TFångvagnen höll en stund utanför vitltnets stuga, hvarunder Tufve satt bakom Risberg, hvilken, då den förre ett par gånger lyftade hufvudet och såg upp, slog honom i ansigtet med tömmarne, hvilka voro af rep, och förbjöd honom att göra så. Sedermera intogo så Pettersson som Risberg någon förtäring uti stugan. Risberg medhade dit en svart käpp, temligen stor, hvilken var klufven på midten, och, enligt hvad han uppgaf, skulle den blifvit så derigenom, att han begagnat den att slå Tufve Nilsson med. Vittnet föreställde honom, det han icke så skulle bära sig åt, men Risberg lofvade, att Tufve skulle bekomma cn blå tröja, när han endast fått honom till Åby. Pettersson skulle derjemte sätta handklofvar på honom, hänga honom upp och låta honom hänga i tre dagar. Det kostade endast 18 sk. att döda en sådan niding. Vittnet Rotha hade bedt Pettersson, som för honom omtalat att han fått fast den ene ynglingen: min välsignade Pettersson, var beskedlig mot honom, det är en yngling. Pettersson svarade: jag skall icke slå min lille påk; det är en beskedlig påk; men hade jag. bara fått fast på den store.n Christofiersson såg Tufve, bakbunden, sitta på ett åkdon utanför Risbergs stuga. Då denne derifrån utkom, förbjöd han Tufve att se upp, eller befatta sig med någon annan, utan skulle han sänka hufvudet och se ned i vagnen; gjorde han icke detta skulle han slå ihiel honom klinna honomp,.