Aftonbladet – 14 juli 1847, sida 2

Min bästa herr Wäsström, var god och sitth Under läsningen skiftade hans anletsdrag betydligt: än ljusnade hans blick, än åter mulnade den. Han betraktade Gustaf med deltagande, och mumlade temmeligen halfhögt: vÄr det möjligt att möta så mycken infortune?!l Medan grefven läste brefvet, irrade Gustafs blickar omkring i rummet. All denna lyx, all denna från Frankrike öfverförda veklighet, som han der såg utbredd, kom honom att tänka: så måste Capua hafva sett ut, der Hannibal begrof sin ära!... Och den, som bebor detta rum, är man... är krigare! . Längre fick han ej tid att öfverlemna sig åt sina fantasier. Adelheim vek ihop brefvet. oa Af min tantes skrifvelse ser jag, hur mycket ni är att beklaga, herr Wäsström ... et, en veril, gläder det mig ej, att jag är i stånd att godtgöra er ödets oförrätter! Min tante skildrar er på det fördelaktigaste sätt...jag har ej den lyckan att närmare känna er... men hennes goda jugement och er egen person tala så till er faveur, alt jag är beredd att genast uppfylla hennes önskan. Det får jag likväl förbereda er på: lönen är för närvarande ganska ringa... möjligtvis skulle ni kunna göra er sportler, det är likväl ej att lita på... men hvad som gör sysslan fördelaktig är, att, om ni tjenar med flit och trohet, ni innan kort kan avancera ...inom tvenne år kan ni vara krigskommissarie ... och. den, som ej då vill föda sig, han må svälta!.... Jag vill redan i dag presentera er för presidenten, gref Horn. Var mig till mötes i krigscollegii för mak klockan elfva. Ni hittar förmodligen inte dit, men min fanjunkare, hvilken är här precis klockan nio, skall följa er, om ni är så god och infinner er vid den tiden. Och nu farväl, min herre!... Vi råkas klockan: elfva. Innan Gustaf hann buga sig, för att gå, öppnades en dörr midt emot honom, och en dam inträdde; som, alt sluta af hennes ungdomsoch eleganta morgondrägt, ingen annan kunde vara, än grefvinnan. j God morgon, bäste Antoine I sade damen: Jag blef...x Hon tystnade, då hon märkte Gustaf, hvilken å-s:n sida icke kunde, som man säger, taga ögonen ifrån henne.