Aftonbladet – 14 juli 1847, sida 2

ven vinna dervid. De göra med näringsoch handelsfriheten ungefär så, som drinkarne med bränvinet, de söka sin lycka i det, som berusar med Jjufliga föreställningar, men snart nog bringar demi förderf. Hvad var hufvudsaken af Skrå-Ordnirgarne om ej att lära och prof utgjorde vilkor för handtverksembetens erhållande? Tag bort dessa vilkor äfven för befordran till stals embeten, och man skall se om den personliga förtjenstens och shicklighetens innehafvare, då så ofta som nu vinna fortkomst. Stockholm den 42 Juli 1847. Aug. von Harlmansdorfi. Dezana lilla förklaring af hr von Hartmansdorff är af intresse egentligen derföre, att räsonnemang-t deri lemnor en nyckel till mycket af nämnde beries ås sigter i näringarna. Man fioner nemligen deraf, att ban slår ihop under en och samma sals räringsgrenar, hvilke, i följd i j a natur, stå på en hel: olika basis inom sffärs . Sålunda börjar han t. ex. med hvad som till en viss grad kan vara ganska sannt, nemligen att en obegränsad frihet j aceende på brinvinsbränningen sennolikt skulle leda derhänr, att denna fabrikation för det mesta komme att bedrifvas i stora fsbriker, med hvilka de små icke kunde täffa, hvartill orsaken åter är der, att en del arbetskostnader vid en sådan tillverkning blifva nära nog desamma, antingen ett större eller mindre qvantum tillverkas, och att den producerade var.n således, i en större skala frambragt, blir billigare än för den mndre tillverkaren. Detta gäller öfverhufIvud i afseende på det mesta hvad man kallar chemiska fabrikationer, till hvilka bränvinsbränningen hörer. Räntan af lokal och bygger, kostnaden för instrumenter, tillsyn m. ökas för en större produktion icke i något förhållande Ull dennas qvantitet. Men då hr von Hartisansdorff i afseende på brönvinsbränningen serskildt uopgifvit sig hafva talat för en ob gränsad frihet dorföre, att han önskar se hucbehof-bränvinsbränningen förstörd, så visar hans rösonnemang härvid tillika, att han mi tagit sig om orsaken hvarföre detta skulle träffa. Derina orsak är nemligen helt enkelt, att vid cn sådan frihet i näringen skulle de stora brännerierna sannolikt kunna tillverka bränvin till så lågt pris, att den mindre jordegaren på landet möjligen icke vidare funne någon uträkning vid att bränna för sitt husbehof, oakiodt han hade rättighet, och deita af samma skäl, som hushållen i städerna icke sjelfva baka bröd eller brygga drieka, cmedan underI hålisndet af dertiil nödiga apparater skull: kosta mera, än ait köpa brödet och drickat af bagaren och bryggaren. Om deremat en mindre jord:gare anser fördelen f drenk för sin ladugård så stor (hvilket den troligen icke är) ait nan för den orsaken gerna betalade ett högre pris för sitt bränvin, än det, hvartill det kunde köpas, så brände han förmodligen ändå. Men eit frivilligt upphörande med en tillverkning, som man har rätt att fortsätta, derföre att man kan få produkten för bättre pris på annat håll, kan ej kallas förslöring. — Det största misstaget som hr von Hartmansdorff begått, visar sig dock enligt vår öfvertygel:se deruti, att han, såsom ofven nämndes, anser samma regel och samma förhållande meltan orsak och verken gälla för ana näringar, hvilka till sin natur måste tillza de störra fobrikationerna ifven derföre, att materialierna der äro hufvudsaken, och ait de således i första rummet. förutisälta kapilalförlag för sitt bedri:vande, och för andra, der tillverkningen mera beror af personlig arbetsskicklighet, samt hvilka derföre äfven kallas handtverkerier. Erfarenheten i afseende på de sednare visar vanligen, både här och eannorstödes, att med högst få undantag, de förmögnaste handtverkare och de scm hafva den största rörelsen, äro sådane som arbetat sig upp sjelfve. Denna erfarenhet visar också, ait antalet afidkare i de slag af industri, som bero af konstfärdighet, icke sllenest är störst i förtållande till befolkningen i Frankrike och England, der skråtving icke existerar, utan äfven att man der ser en stor mängd ganska rika personer i den kl: :Ssen, hvilka helt och hållet sjelfve förvärfvat sin förmögenhet; med ett ord sagdt, att handtverksståndet i det hela är långt mera välmående i dessa länder, än der, hvarest skråinrälftningarra ännu qvarstå. Detta är ett så allmint kändt factum, att det omöjligt kan förnekas. Att br von Hartmansdorff likväl helt och hållet förbiser eit sådant factum, måste bevisa, antingen en obekantskap med ämnet, som föga står tillsammans med hans anspråk att äga ge