Aftonbladet – 10 juli 1847, sida 2

marken för solens utbrännande verkan, och utgör ett godt värn för de inunder uppkommande späda lf plantorna. Bränner man riset, så får man löfskog,t hvilket kan vara bra eljest, men icke tillhör ända-i målet vid trakthuggning af barrskog. För att und-!e vika behofvet af fröträn, behöfves allenast, att manls ej hugger gatorna för breda (200 alnar är vanligen i lagom). Hvad slutligen vidkom striden om bläd-l1 nings eller trakthuggnings företräde, anmärkte ba-l; ronen, att beggedelarne måste förekomma: man nyttjarlt blädning först, och går derefter till den anmärktalt traktens totala uthuggning. r Grefve Beckfriis hade redan för flere år tillbakaje indelat sina skogar i trakter. Han anhöll, att sektionens ordförande hr hofjägmästar Ström, såsom erfarnast i frågan, behagade yttra sig i saken, helst han utgifvit en allmänt begagnad bok, som grefven citerade. . Ordföranden tillkännagaf sin tanke, att orsaken! hvarföre de utländska skogarne stå bättre än de sven-lt ske, endast låge deruti, att våra skogar genom gallring i allmänhet gjorts för glesa. Man drager ill Sverige icke försorg om reproduktion af vår skog;!t man blott hugger och vill hafva afkastning. . Frih. Tersmeden lemnade sitt bifall till skogskärrsl: och mossars utdikning, hvaraf han lofvade sig de bästa skogar. Men hvarför han egentligen nu begärt ordet, var att förorda svedjandet. Detta är skadligt, om det utföres oförståndigt eller nyttjas i orter der skogsprodukterna äro mycket dyra. Men i vissa delar af Sverige, och der jordmånen är god, så att återväxandet kan påräknas, är svedjandet högst nyttigt. Ungskogen växer vida fortare upp, sedan marken så beredts. Men svedjandet måste ske så tidigt om våren, att markens matjord icke bortbrännes. Hr v. Paykull yttrade sig vidare om nyttan afli fröträn, och försvarade sin tanke mot baron Kremer,4 med den anmärkningen, att han ville fröträna skulle qvarstå öfver den huggna traktens hela nya period, för att först fällas på sammagång som den sedan sppvuxna skogen fäldes; då fröträna också icke vid nedhuggningen kunde skada någon omkringstående ungskog. Fröträna blefve härigenom så mycket mera gamla, grofva och tjenliga till mastspiror m. m. Hr v: Celsing förmälde sig redan för flere år tillbaka hafva, med anledning af bofjägm. Ströms bok, indelat flere af sina skogar till trakthuggning, och dervid isynnerhet lagt sig vinn om att få indelningarne så enkelt och fattligt uppgjorda, att den periodiska huggningen i dem år efter år med lätthet kunde utföras, och saken, så att säga, reglera sig sjelf. Han har indelat sina hyggen efter parallela väderstreck i långa och smala rader; så att när man kommer från den ena, ser man tydligen hvar den andra vidtager och kan inga misstag göra. Man blir på detta sätt en ordentlig trakthuggare. Vinsten är gifven. Fröträn behöfvas också icke, när byggena göras så smala, att den omkringväxande skogen besår dem, och ingenting kan befaras af brist på reproduktion. . 1 Ordföranden förklarade öfverläggningen slutad om lf denna fråga, hvarvid han såsom resultat antog, att! trakthuggning behållit företrädet framför blädning. lf Derefter föreslog han, för tidens vinnande, attlr sektionen förbiginge 65 och 66 frågorna. I Bifölls. ) Y i 1 ( f S 1 NN mm mm fö Je 0 RR Ma frn mm LA fr Anm mtr För kbyri PAR fn Frågan 67. Hvad verkan kunna de i sednare tider uppkomna uppköpen af yngre träd till jern-li vägsanläggningar i en framtid bafva på tillståndet af våra skogar i allmänhet; och bör denna hushållning att skörda icke fullmogen skog anses som skadlig eller nyttig? N s Ordf. förmälde hurusom från ett par landshöfdingar (i Götheborg och ett af de Norrländska länen) till Kongl. Maj:t inkommit med begäran om vissa förbud mot fri afverkning af skogar; men hvilket regeringen afslagit, såsom stridande mot eganderätten. Hr Arrhenius uppläste såsom vanligt ett andra-l: gande från grefve Salza, hvilken ansåg den härlt ifrågavarande trävaruhandeln som en ren förlust. 1 Hr v. Paykull beskref den stora skadan af attl: till sleepers hugga trän af dertill hörande dimen-ir sioner (ungefär 43 tums diameter), hvilka just då vanligen stå i sin bästa växt. Men att rentaf förbjuda handeln och utförseln af trävirke till sleepers kunde ej gå an. Han föreslog att man till sleepers borde sälja stakar och hvarjehanda affall från sågblock, såsom bakholar, m. m. hvilket allt kan dertill begagnas, emedan sleepers icke behöfva vara raka. För öfrigt borde man hylla den grundsatsen, att ej genom den ekonomiska lagstiftningen ingripa i eganderätten, men att skogsegarne böra tagas på upplysningens väg och sålunda bringas till en förnuftigare hushållning och ett bättre bruk af sina skogar. o Grefve Beckfriis ansåg denna punkt sammanhänga med den 62:a. ve Hr v. Celsing ansåg vådligt att tillstyrka för hög tull eller stadga mot utförsel under vissa perioder, och skulle beklaga sådant lika mycket, som förbudet att utföra ved, hvilket vore ensamt för Sverige. Grefve -Beckfriis upplyste, att det nu är tillåtet att utföra ved. Grefve Lewenhaupt erinrade, att många skogar aldrig uppväxa till timmerskogar, äfven om de få stå 20—30 år till. Diskussionen ötver denna fråga var slutad och den 68:de i ordningen föredrogs, så lydande: Eger Lärkträdet verkligen de företräden framför våra inhemska trädslag, att det bör uppdragas framför dem eller tillika med dem; eller bör det uteslutas från större skogsanläggningar? — Grefve Salza hade ingifvit ett kort svar på denna l fråga, hvilket svar af herr sekreteraren upplästes och innehöll, att grefven funnit lärkträden vackra ilj sin park, men ej nyttiga för skog. Hr v. Paykul tillkännagaf, att kammarherrens fader för 60—70 år sedan på sin egendom planterat lärkträd, hvilka i början gått bra, tills de blifvit 30 år. Sedan hade de likväl icke visat betydlig tillvext och kunde ej jemnföras med talleller granträd. Lärkträdet hade dessutom det emot sig, att det sällan eller aldrig sår sig sjelf. Fyraåriga lärkträd äro icke större än tvååriga tallar. Deremot hade lärkträden den egenskap att växa i mycket sol och utsatta för blåst, och tal. trodde derföre, att de med fördel skulle kunna planteras der man sådde annan skog, för att skydda denna under uppväxandet, och att sedan lärkträden efter 30 år eller så ungefär kunde borthuggas; då vore den öfriga skogen bra. Grefve Beckfriis visste ej huru förhållandet vore i Sverige; men i Danmark hade lärkträden funnits mycket förmånliga och der vuxit lika väl, som något annat trädslag, och till och med öfvergått gran och tall. Till Skåne hade man infört, tal. visste ej huru många millioner, plantor, och utsatt dem först i bänkar, så i skolor och sedan på fältet med framgång, . På uppmaning af frih Raab, omförmälde hr ordJföranden den erfarenhet han sjelf egde om lärkträJan Macca HPinen mynkat väl I oalnreckankar untcatta —————-— —