Aftonbladet – 10 juli 1847, sida 2

mo ol mm a bpDDPM 06 so RR ra 80 OM heter ej vore något värre, än de band som tullagarne lagt på handeln; men, erkännande vigten af att utfinna medel till hämmande af den sköfling, för hvilken skogen blifvit gifven till pris, ville talaren fästa uppmärksamheten på vådan af att stifta lagar, som ej kunna tillämpas; vi hade redan alltför många, som med hvarje dag blifva allt svagare till sin Verkan — autoriteterna hafva sjelfva måhända insett, att det ej låter sig göra att tillämpa dem. Herr P. ville att den föreslagna propositionen skulle inskränkas till en önskan, att skögsförfattningarne må varda öfversedda i den syftning att hindra den skadliga misshushållning, som nu eger rum med: landets skög och som hotar den med total förödelse. Härpå följde yttringar af bifall. Herr Arrhenius svarade på herr v. Paykulls anmärkning om de af herr A. meddelade kalkylers otillförlitlighet, att de icke blifvit uppgjorda af honom (herr Arrhenius) utan af professor Sefström, och att deras riktighet hade vitsordats af sakkunnige män, hvilkas goda autorit talaren icke haft anledning betvifia. Det vore önskligt om herr v. Paykulls grundsats, att skoglös ort skulle plantera, vunne efterföljd, men talaren hoppades icke derpå med mindre det blefve i lag föreskrifvet; han erinrade, att först de efterkommande få skörda frukten af sådan plantering, och att allmogen ej sår, der den ej får skörda. Slutligen instämde talaren uti herr Pe trås amendement. Grefve Fröliel var hufvudsakligen af lika åsigt med hrr Petr och Arrhenius. Han trodde likväl, att lagstiftningen icke skulle tjena till något, om den ej hade opinionen med sig; det vore således nödvändigt att låta opinionen utbreda sig, om man ville hafva den till lag. Enligt grefvens förmenande hade derföre hr Arrhenius släppt alltför mycket efter för hr Petre, och förmodade grefve Frölich att hrr Petre och Arrhenius satt allt för stort värde på att få saken behandlad af en kommitte, hvilket grefve Frölich afstyrkte. Denna sista anmärkning föranlät hr Arrhenius, då ban sednare fick ordet, att bedja grefve Frölich icke gå honom så mycket på lifvet, d.v. s. att icke tvinga honom -atlt nu yttra sin tanka om värdet af kommitteer, hvilka väl nu kunde lemnas å sido utan att inblandas i denna fråga. — Med den latitud, som hr Petrå gifvit åt den ifrågasatta opinionsyttOmmÅe sx. s fn eo DS Af TO teser ss q r a i Si an ringen, ansåg hr Årrhenius att allt vunnes som nulb vore att önska, och att det mera vore i form än i sak som hans åsigt skiljde sig från hr grefvens. Grefve Frölich yrkade propositionen måtte blifva, att mötet erkände riktigheten af Danmarks skogslagar, och att man derföre borde tillstyrka deras omedelbara antagande här. Detta obetingade antagande af ett främmande lands författning fann äfven hr Arrhenius motbjudande; synnerligen som lokalförhållanden kunde göra åtskilliga modifikationer nödvändiga. Er Edman talade om nödvändigheten att insamla uppgifter från alla delar af riket om skogarnes tillstånd och skötsel, för att genom exempel ådagalägga skadan af deras vanvård och fördelen af en rätt hushållning med dem. Blefve en gång skogarnes värde allmänt bekant, skulle lagstiftningen emot deras åverkan blifva ganska lätt. Så beskaffade förbrytelser blefve nemligen då lika sällsynta som nu den, att någon upprycker växande gröda på åkrarne. Hr von Paykull, äfven öfvertygad om nyttan af upplysningars anskaffande om skogens värde, trodde att en sådan kommitt, som här omtalats, i nämnde hänseende skulle få ett ganska utsträckt fält för sin verksamhet. a Hr Björck började med den satsen, att statens väl är högsta lag, och fann på grund deraf ingen fråga kunna uppstå, att ju staten egde rätt att inskränka den enskilde skogsegarens rätt; det vore nu blott fråga om principens tillämpning. Men statens rätt vore icke alldeles ovilkorlig, och så länge staten gjort så föga för skyddande af skogsegarens egendom, att han ej ens får ersatt värdet af de träd, som på hans skog åverkas, hade staten ingen rätt att lägga några band på skogsegaren. För öfrigt instämde hr B. i hr Arrhenii åsigter. Grefve Frölich svarade på hr Björcks yttrande, att opinionen emot skogsåverkan uttalats vid hvarenda riksdag under 20 år; men lagen deremot vore omöjlig att handhafva, om man icke finge uppbåda alla våra regementen att vakta skogarne. Baron Hermelin anmärkte, utom den beklagliga misshushållningen med skogen, den okunnighet som är rådande om bästa sättet att använda den skog man nedhugger: träd, som vore tjenligast till skeppstimmer, användes ofta till bränsle. Friherre Tamm: Under det vi här afhandla frågan om svedjning, stå Norra Helsinglands skogar i lågor. Med sednaste. post hade jag derifrån underrättelser, att man från ett ställe der såg röken af 42 skogseldar, härledande sig från svedjandet, mot hvilket jag derför önskade stränga förbud. Grefve Lewenhaupt: Alla taga vi för afgjordt att en ny lagstiftning i skogsväsendet erfordras; men jag instämmer med hr Petre i den åsigten, att mötet icke bör gifva regeringen några reglementariska föreskrifter, utan blott uttrycka sin opinion om en ny lagstiftnings nödvändighet och säga, hvari den närvarandes brister bestå. Sedan, på ordförandens hemställan, diskussionen om 62:dra frågan förklarats slutad, antogs, såsom mötets gemensamma tanka, den satsen, att en omarbetning och skärpning af skogslagarne bör göras. Derefter föredrogos i sammanhang 65 o. 64 frågorna. Då det är en känd sak, att svenska skogarne i allmänhet gifva mindre afkastring vid lika ålder än de tyska och danska skogarne, och orsaken härtill ligger icke i jordens oförmåga att alstra skog, utan i trädens glesa stånd och ojemnhet i storlek; så frågas: hvilka medel äro lämpligast att bringa svenska skogarne till högre afkastning ? . Åt hvilket afverkningssätt bör i Sverige gifvas företrädet, antingen blädning eller trakthuggning? Hr von Paykull: Hvad 63 frågan angår, tror jag ej, att det är jordens fel, om skogen hos oss ger mindre afkastning än i Danmark och Tyskland, utan missvården. Vår skogsmark är till stor del antingen sank och kärraktig eller stenbunden, och derå kan skogen ej växa så fort. På sank mark är utdikning nödvändig, föga kostsam och ger vackra resultater, såsom baron Tamm, hvilken gjort försök i den vägen, kan vitsorda. on Sedan friherre Tamm intygat, att hans försök att utdika skogsmark gifvit de bästa resultater, fortsatte hr von Paykull: Syran i jorden är ett af de väsendtligaste hindren för skogens växtlighet och ett annat våra långa och kalla vintrar, under hvilka träden ej växa. Detta sednare hinder kunna vi ej häfva; men deremot, om staten föreginge med exempel af vattens bortskaffande från sina allmänningar, skulle enskilde nog följa föredömet. os i Grefve Posse ansåg svedjandet efter fällning för det största hinder för skogens återväxt, och förk di rade sin afsky för jordens bränning. Genom sve Hr ningen bortbrännas just de ämnen, som skola den uppväxande skogen. Det ginge väl an att sve ja, när man icke behöfde betäkna aterväxt på minpr RM BR rr vas mg Mm mm DM 4 på pr rn MA DR nm -l t 0 s yV f t f 1 S Mn ke Ch (ER on -AR —