Aftonbladet – 10 juli 1847, sida 2

ANDRA ALLMÄNNA LANDTBRUKSMOTET. (Slut fr. gårdagsbl.) Sektionen för Skogshushållningen. Herr Ordföranden föredrog 62 frågan så lydande: Bör eganderätten kunna anses så vidsträckt, att n skogsegare skall till skada för orten, för landet ch för efterkommande få förstöra sin skog och anita den mer, än i mån af den åriiga tillyexten. Hr Ordföranden yttrade sig ickorthet öfver några lika sätt att hushålla med skogen. Hr Arrhenius. Då talaren i går yttrat den åsigt, tt fall inträffa, då enskildt väl måste vika för det ilmänna, hade afett par ledamöter blifvit anmärkt, utt den enskilde eganderätten i alla fall borde repekteras. Tal. respekterade så mycket som någon len enskilda eganderätten; men han ansåg, att då ten enskilde för egen vinning så hushållade att det en framtid kunde blifva skadligt för orten och andet, borde staten träda emellan; det vore den skonomiska lagstiftningens rättighet och pligt att e till, att vådor för framtiden förekommas. Man ade talrika exempel på attlandet devasterades geom skogens uthuggning, och om det på detta sätt sjordes obevext, vore det då måhända fara att let en dag blefve obebodt? — Imedlertid ansåg al. att saken, genom den ekonomiska lagstiftningen, lätt kunde ställas så, att hvar och en finge bruka till sitt eget behof och nytta och det ändå pure sig för framtiden. Endast då någon, för att ylla egen pung, fortfore med en för framtiden skadig devastering, borde lagstiftningen träda emellan. Uti några andra fall torde väl ingen klandrat, att den ekonomiska lagstiftningen gjorde intrång på, eler reglerade eganderättens rätta bruk. Sålunda hade man väl icke klagat öfver att schakter i en grufva icke finge läggas efter behag, utan att de borde läggas så, att grufvan icke instörtade. Allmänna lagen stadgade, att om någon egde vattensjuk mark, så vore grannen, utan att han deraf hade nytta, pliglig att gräfva genom sina egor, för att bortskaffa vattnet från den andres mark; detta vore ett stort ingrepp i eganderätten, men dock af lagen stadgadt Uti städer var det icke tillåtet att bygga efter ege behag, till förekommande af eld och brand, utar man finge bygga efter en viss föreskrifyen ordning detta inginge också i den enskildta hushållningen. Detta anfördes såsom bevis, att för den ekonomi ska lagstiftningen korde man icke såsom regel upp: ställa det absolut rätta, utan det som vore nödvändigast och nyttigast. — Tiden vore nu inne att denna lagstiftning tillämpades på en bättre vårdad skogshushållning. Såsom exempel på lämpliga skogsförfattningar anfördes Danmarks. Uti de äldsta tider fanns så godt om jord, att det icke var något straff på att taga deraf för hvem som helst; sedan, vid skogens minskning, började straffen mot skogsåverkan att införas. Nu mera finnes det stadgande att ingen får upptaga skogen till åkerjord, utan att han visar det han besår lika mycket annan jord till skog. Ett annat stadgande är, att under de 40 första årens besittningstic är det icke tillåtet köpare af en egendom att bort sälja någon skog; han får deraf endast taga för ege behof.. Dessa stadganden hafva tillkommit, för at bevara skogen och följden af dem har varit att Dan mark också ännu eger skog, då den eljest säker skulle varit uthuggen. Detia hade endast blifvit framstäldt såsom et exempel på, att skogen icke precist finge ställas paritet med annan jordegendom. Mången, som fö närvarande egde tillräckligt deraf, devasterade den utan att tänka på hvad som kunde blifva eller hvac man skulle få i stället i en framtid.