Aftonbladet – 10 juli 1847, sida 2

malmer finnas i stor myckenhet och derifrån sjöfarten dessutom kan bedrifvas hela året. Under förutsättande åter, att jernmalmen från Gellivare skulle utföras till England, så är det likväl bekant, att blåsning af malm med stenkol, som är det enda der befintliga brännmaterial, icke gifver ett så godt jern, som tillverkningen med träkol. Vore det annorlunda, så hade ju det svenska stångjernet, som faller sig dyrare, långt för detta varit umbärligt för andra nationer. Detta är naturligtvis i. allafall en ytterst vigtig fråga att få fullständigt utredd på säkra vetenskapliga och praktiska grunder. Men skulle det dervid visa sig, att äfven Gellivare malmer, blåsta med stenkol, icke bli lika användbara till de behof, hvartill det svenska stångjernet företrädesvis användes, och att således någon fara för konkurrens på vår egentliga jernmarknad genom malmexport icke kunde ega rum, så uppstode ju en betydande vinst uti den fraktlart, som skulle öppnas för transporten a! dessa malmer, och hvarvid svenska fartyg i betydligt antal borde kunna användas. Imediertid kan det visserligen finnas en enda synpunkt, hvarifrån farhågan för det ifrågavarande köpet kan hemta ett åtminstone skenbart försvar. Det är nemligen, att sjelfva det jern, som här tillverkades af Gellivaaremalmen, skulle genom sin godhet och mängd förtrycka den öfriga jernexporten från Sverige, och ruinera andra bruksegare. Vi lemna nu derhän, huruvida en sådan konsideration i statsekonomiskt hänseende kan finnas giltig i vår tid, och anmärke blott, satt till undanrödjande al denna farhåga, om den funnes grundad och kunde vinna afseende, icke gifves något annat medel, än att ställa så till, att Gellivaarebergens malm nu och för all framtid blefve begrafven, det vill säga aldrig skulle få användas, hvarken af den ene eller den andre. Men den redlige har här gjort ett stort språng i sitt räsonnemang, om man så skall kalla det, då han icke observerat, att hela detta argument blifvit undanröjdt af brukssocieteten sjelf, genom dess eget beslut, att med ett räntefritt förskott af en half million banko understödja bildandet af ett bolag, för att inköpa och bearbeta de ifrågavarande egendomarna. Denna slutföljd är fullkomligt oafvislig. Men om detta måste antagas; om det redan faktiskt visat sig, att meningen icke är att hinåra och förekomma Gellivaareverkens bearbetning för framtiden; då uppstår den andra frågan: hvilketdera är bättre, om engelska kapitaler för detta arbete inkomma i landet, eller att flere millioner af svenske mäns förmögenhet skall dragas ifrån andra rörelsegrenar, iör att nedläggas i dessa aflägsna trakter? Hafva då våra affärsmän ett sådant öfverflöd på kapitaler; äro de i sådan saknad af tillfällen att använda dem på närmare håll till förbättring af jordbruk och boskapsskötsel, till utveckling af den bruksrörelse, som redan finnes annorstädes eller till fabriksanläggningar och handel, att de beböfva gå till Lappmarken, för att finna utrymme derför. Hafva icke våra köpmän ännu nog stort behof af de hamburgska krediterna, elier våra trävaruhandlare af tunga förskotter från engelsmännen, för att kunna använda några millioner till sitt emanciperande ifrån dessa slags procenterier af utlänningen? Sakkunnige affärsmän torde nog vara i tillfälle att besvara dessa frågor, och med detsamma blir äfven svaret på hufvudfrågan gifvet. Imedlertid, och under det den omförmälda striden fortgått, berättas det med säkerhet, alt det så kallade Gyljens bolag i Norrbotten redan försålt sina egendomar till en engelsk association. Då du Gyljens bolag består af personer, som hafva bruk i flere andra orter af riket, och bland andra af sjelfve ordföranden bland herrar fullmäktige i jernkontoret — en man, hvars patriotism ingen lärer draga i betänkande att anse lika god som den redliges 1 Minerva — så kan deraf slutas, att åtminstone desse personer ingalunda dela Minervas farhågor. Brukspatron Petres opinion, som icke hyste någon oro för den meranämda försäl:ningen af Hans Maj:t Konungens egendomar till engelskt bolag, torde äfven väga något, då hr Petr har det största smide bland alla bruksegare i Sverige, och icke skäligen lärer misstänkas att vara någon agent för engelska interessen. Hvad säger den redlige om detta?