Aftonbladet – 10 juli 1847, sida 2

AUTIITTTATR UTTVESEUS USE an BS TESERV RJ, a TRE URRURLARe kofferdikapten Cronholm, viktualiehandlaren J. Oberg, charta-sigillata-ombudsmannen Lundgren, skomakaren Pettersson (utesluten af aktor); af rätten: kammarrådet Falkman, notarien Beurling, båhkokommissarien Göthe, grosshandlaren Frestadius (utesluten af aktor) och bokhandlaren Bagge (utesluten af svaranden). — Den redlige medborgaren och trogne undersåten i Svenska Minerva forifar att vara betagen af den djupaste oro vid tanken på de eftertänkliga både politiska och ekonomiska ,vådor för fäderneslandet, som han förmenar skola uppstå af en öfverlåtelse af Hans Maj:t Konungens egendomar i Norrbotten till eti engelskt aktiebolag,, och af den såsom följd deraf supponerade möjligheten, att någon engelsk eskader kunde komma att kryssa i Ostersjön, der Ryssland nu, genom sin öfverväigande stora sjöstyrka, har herraväldet. Sjelfva handeln rubriceras såsom ingenting mindre, än att till främmande regeringars undersåter försälja Sveriges dyrbaraste egendom, hvilket till yttermera kraft och verkan serskildt uttryckes med kursiv stil i Minerva; saken kan, menar den redlige, icke kunna undgå att blifva en riksdagsfråga, och föremål zentingen för en adress från Ständtrna, eller en ansvarighetstalan mot konseljens ledamöter, hvilka underlåtit att emot transaktionen göra kraftiga föreställningar; de obehagligaste minnen skulle härvid uppväckas; nation:n skulle icke kunna undgå att uti detta köp se en svag eftergifvenhet för engelska intressen; svenska folket har icke af sina förfäder fått ärfva rikedomar i penningar och jordiska egodelar, men i mnationalära, i stora bedrifter och uti en liflig känsla för nationalsjelfständighetens bevarande har den emottagit ett arf, så stort, att få europeiska foik, äfven om de äro ojemförligt talrikare, kunna deruti mäta sig med oss; på denna nationalkänsla, som icke vill veta af ens någon skymt af beroende utaf utländska makter, skulle det göra ett det pinsammaste intryck, om anledningar framställde sig att hos styrelsen misstänka svaghet och eftergifvenhet för främmande inflytelser och för intressen, som icke äro Sverigesp, m. m. m. m. Denna konst att med stora patriotiska deklamationer sät!a nationalitetssträngen i vibration, för att i någon viss riktning söka verka på den massa, som hellre håller sig vid ord, än sak, är icke ny; man återfinner alldeles detsamma på flera stälen uti den rhetoriska strategi, hvarmed framlidne excellensen Wetterstedt och någre andre för nigra och 20 år sedan med så mycken framgång opererade på ridderskapets och adelns majsritet emot de liberale på riddarhuset, och vi sakna i Minervas nyssnärnda blomsterförråd endast ett par krafiutiryck, nemligen de tvenne brödrafolken och de båda hafvens förening), för att hafva en komplett Wetterstedtiad. Låtom oss nu betrakta sjelfva sakförhållandet. För att först t:la om den politiska sidan af frågan, i fall den har någon sådan, så kan det visserligen icke bestridas, att om engel-mäns bosättning i Norrbott.n eller engelska kapitalers nedläggande derstädes, för att utilisera nu otillgängliga malmer och skogstrakter med tillhjelp af nya kommunikations anstalter, kunde komma att blifva af den betydenhet, att engelska regeringen, med anledning deraf, skulle hålla en flotta i Östersjön, hvilket vi likväl ej rätt kunne fatta, så skulle sådant icke med nöje ses af Ryssland. Men huru det kunde blifva skadligare för Sverige, att några engelska örlogsskepp kryssade derstädes, än att Rysslands örlogsmarin är ensam på nämnde farvatten, är svårt att inse. Snarare skulle man kunna säga, att då Englands intresse otvifvelaktigt är, att Ryssland, såsom politisk makt, icke måtte ega eit alltför stort öfvertag, så öfverensstämmer detta intresse mera med svenska nationens, än det strider deremot, och att opinionen härom i öfrigt beror deraf, om man är mer eller mindre ryskt sinnad. Rysslands politik emot Sverige de sednare åren bar varit ganska fredlig och vänskapsfull; vår mening är således på intet sätt, att nu uppväcka några antipatier mot Ryssland; men då den starka fästningen Bomarsund ligger blott några mil utanför inloppet till Sveriges hu:vudstad, så måste det vara ursäktligt, om man anser nyttigt, att ej låta alldeles insöfva sig i. säkerhet. Hvad beträffar de tillämnade arbetsföretagen, är det mycket svirt att utgrunda på hvad sätt de kunde blifva: politiskt skadliga, bvarföre den redlige också noga aktat sig att ingå närmere på detta kapitel. Man bör ihågkomma, att folket i Norrbotten, såväl svenskar, som der vistande engelsmän, alltid komme att lyda under de svenska, icke de engelska lagarne. Ungefir på samma sätt synes det förhålla sig med farbågorna angående malm-utförseln. Förutsatt att Rikets Ständer, hädanefter som hittills, anse denna utförsel icke böra tillåtas, så hade väl Regeringen derefter långt svårare än förut, att lemna en sådan tillåtelse emot Ständernas beslut, enär sådant skulle väcka en ovilja, den Regeringen hvarken ville eller vågade trotsa. Dessutom kan det nära nog på siffron uträknas, att malmutförseln ej skulle löna sig, då först transporten på jernvägar och båtar 48 mil till kusten, och sedermera frakten från norra ändan af Bottniska viken till England, som i och för sig sjelf aldrig torde blifva mindre än 3 rdr rgs skeppundet, skulle göra rudimaterien för dyr, att en sådan trafik kunde betala sig. Billigare, säga vi, kunde transporten knappt blifva; ty ett fartyg kunde i allmänhet aldrig räkna på att göra resan fram och tillbaka på mindre än tre månader, och således ej mer än två resor på sommaren, i betraktande a? sjöfartens sena öppnande i de nord03 OQO --— 0 M M. I VA Ca BB NS Op AM pms CO (JO FP QQ MH 5 Rs AA AN MM MM Fr ae ebr mös Ae -— -— pp om AA 0 MM VR AA -—AA AA Mm MM MM -— — —— a a 0