Aftonbladet – 8 juli 1847, sida 2

det derjemte vara tillåtet för näringsidkaren att anmäla sig till bränvinsbränning endast för en eller flere månader af den tillåtna tiden. 2:0 Borde beskattningen fördelas efter en sådan grund, att den drabbade alla näringsidkare lika il. mån af tillverkningen. För detta ändamål frågade tal., som vidrörde de olika beskattningssätten, hvarföre icke samma method bär blifvit antagen, som redan 97 år begagnats i Preussen, neml. att beskattningen bestämdes efter gäsningskarets rymd. Detta vore den enda säkra beräkningsgrund. 3:0 Fordrade näringsidkaren att icke vara utsatt! för vexerande fiskalers kitslighet. Straffen borde väll vara stränga, men det icke bero på åklagare att vexera jordbrukaren. — I intet fall borde redskapen anses förbruten. Detta straff vore det orimligaste och drabbade dessutom olika olika personer för samma . brott; för oloflig .bränning vore t. ex. redskapen förbruten; men om nu en ny panna med bättre konstruktion toges i besiag förlorades för egaren kanske tiodubbelt så mycket som om en gammal panna toges, ehuru brottet varit detsamma. Dessa trenne punkter voro ytterligare motiverade; men som anförandet upplästes från papperet, hann referenten icke att närmare uppfatta motiverna. Anders Larsson från Fellingsbro bad få instämma uti hr Odelbergs anförande. Hr von Hartmansdorjf: Då denna ej blott rör bushållning, utan äfven lagstiftning, anser jag mig kunna yttra mig derom. Mötet förklarade under förmiddagens sammankomst, att bränvinsbränningen ej är nödvändig för landtbruket, således hvarken för kreaturen eller arbetarne. Detta är också gifvet, enär de redan lefvat tusentals år utan både bränvin och drank; näst derefter kommer frågan om bränvinsbränningen är nyttig för menniskorna eller landtbruket. Bränvinet innehåller ej något näringsämne, följaktligen är det ej nyttigt för menniskor, annat än såsom läkemedel. Dertill äro äfven gifter nyttiga, men det har aldrig fallit någon in att, bereda sådåna i stort för menniskors förbrukning. Ar dranken nyttig för kreaturen? Derom saknar jag erfarenhet, men jag delar deras tanka, som på förmiddagen yttrat sig deremot. De största landthushållare anse den ej nyttig. Om bränvinsbränningen således hvarken är nödvändig eller nyttig för menniskor eller kreatur, hvarför anses den då af så stor vigt? Jo, för den vinst den gifver, och derför att menniskor finnas, som begagna den vinst de kunna erhålla, äfven om den är skadlig både för landet och för dem sjelfva, d.v.s. för deras egendom. Det finnes skuldsatta personer, hvilka tillgripa hvad näring som helst för att rädda sig från gäldstugan. För detta ändamål draga de ej i betänkande att sköfla sin egendom; vanligen tillgripa de skogen, men om denna, i anseende till läget; hvarken kan säljas åt utländningen eller i närmaste stad, så lägga de den under bränvinspannan, om de ock derigenom alldeles förstöra sin egendom. Afven andra finnas, som begagna vinsten. Stadsboer, t. ex., som icke hafva jord och således ingen egendom att förstöra, bränna -för förtjenstens skull. Således kommer bränvinsbränningen att fortfara lika länge som supandet. I förmiddags vidrördes dock ej den moraliska skadan deraf. Detta var desto bältre, som frågan derigenom kom att skärskådas ur blott den ekonomiska synpunkten. Men det är omöjligt att förbigå den moraliska skada, hvartilll bränvinsbränningen leder. Huru stor denna skada är, både i fysiskt och moraliskt afseende, synes deraf, alt hvarken fängelser, fattighus eller dårhus räcka till. När det ej kan bevisas, att bränvinsbränningen medförer nytta för andra, än dem som äro ruinerade, borde icke lagstiftningen då förekomma den? Det grundligaste botemedlet emot den vore att hindra förtäringen af bränvin; ty derigenom fölle tillverkaren. Borde förtäringen således förbjudas? Jag kan icke tillstyrka det, hvarken ur rättseller klokhetsgrunder. Ett måttligt förtärande af bränvin strider hvarken mot Guds eller mensklig lag och kan hvarken fördömas af predikstol eller domstol. Men bruket föder missbruk hos de fattiga. Lör derföre bruket förbjudas? Jag anser icke heller det riktigt. Åfven elden, som är det aldra nyttigaste element, kan ju missbrukas. — Hvad botemedel finnes då? Intet annat än att åstadkomma en brytning i superiseden, genom frivilliga föreningar till dess afskaffande. Men många tro ej på nykterhetsföreningarnes verkan, och denna är långsam. Hvad skall imedlertid göras? Skall tillverkningen förbjudas? Jag tillstyrker icke heller det, så länge förbrukningen fortfar. Erfarenheten visar, att sådana förbud föranledt våldsamma uppträden. Dessutom skulle ett sådant förbud föranleda import af bränvin från andra länder, t. ex. Ryssland, der ofantliga brännerier finnas, från Preussen, Danmark och Norrige, hvars gräns är öppen utefter en stor del af vårt land, Dertill kommer, att i sådant fall skulle vårt land förlora arbetsförtjensten och få till utlandet betala både råämnet och tillverkningskostnaden. Under vanliga förhållanden räcker Sveriges utförsel jemnt till att betäcka dess införsel, men komme bränvinsinförsel dertill, så måste den betalas med bankens silfver, hvilket skulle medföra våda för realisationens bestånd. Om tillverkningen således ej kan förbjudas, skall då införseln förbjudas? Derom har bitills ej varit fråga, och jag anser icke värdt att tala mer derom, utan blott om förhanden varande förhållanden. Skall bränvinsbränningen då inskränkas till någon viss tid? Jag tror ej heller det. Ett sådant förbud skulle åstadkomma, att bränvinsbrännare öfverdrefve sin tillverkning, genom hvilken ansträngning födeämnen, ved och redskap ginge förlorade. Skall bränningen inskränkas till vissa orter? Nej, icke heller det. Landtbygden är företrädesvis tjenlig, emedan ved, dagsverken, säd och potatis der äro billigare; men stadsboen borde ej heller hindras derifrån, emedan följden annars skulle blifva, att bränvinet måste skickas från aflägsna orter till städerna, så att transportkostnaden fördyrade varan och gjorde suparen än fattigare. Skall bränningen rättas efter hemmantalet? Nej, ty en liten hemmansdel kan vara tjenligare, än en stor egendom, till idkande af bränvinsbränning, genom bättre skogstillgång, lättare afsättningstillfälle 0. s. v. Skall bränningen inskränkas till viss pannerymd? Afven detta vore oriktigt. Får man tillverka fritt, så tillverkar hvar och en till sin största fördel; blir man återigen tvungen att tillverka mer eller mindre, än som öfverensstämmer med ens fördel, så uppkommer deraf förlust för det allmänna. Det är en fördel, att bränvinsbränningen koncentreras och att stora fabriker uppkomma, ty I derigenom upphör brännandet i hvar stuga och derI med förminskas supandet bland allt folket, under det I bränvinspannan lågar. Bör varan fördyras genom beskattning? Detta skall. icke hindra förtäringen Ideraf. I den vid riksdagen näst före den sista upplgjorda stat antogs beskattningen å bränvin till 750,000 Irdr, och i den vid förra riksdagen till 670,000 rdr lårligen. Om man nu antager den i medeltal till :1750,000 rdr och qvantiteten af det i riket tillverkaIde bränvinet, enligt den vanliga beräkningen, till 130 millioner kannor, så utgör beskattningen ändå I blott -!; runstycke på hvar jumfru. Om den förI dubblades sex gånger. så vciorde skatten ändå icke