Aftonbladet – 3 juli 1847, sida 2

Jnästan ovilkorligt indragen i en strid, hvartill ban var föga passande. Han fick såsom hufvudman för sitt parti stå i kannskotlt för mottparliets anfall, ofta af det mest cyniska slag. Hans själ, fin och ädel till sin natur, kunde ej Tfördraga slikt med en kallblodighet, som skulle Thafva försett honom med de bästa vapen till tförsvar och till nya lyckligare strider, från sin legen sida. Han blef förargad, hätsk och sjukIlig. Hved hr A:s omtalade högmod vidkomI mer, så lära väl de härför bära största skulden, som från början och alltigenom uppblåst hoInom, för att-bringa honom till: 2anförarekallets låtagandeoch förmå honom till fortfarande dervI med. Redan Geijer i sitt litteraturblad talar Jom hr A. såsom om ett lamm, och liknar hans I polemik vid lambsens vrede,. Det må af Geijer I vara ironi eller icke: vi för vår del äro öfvertygade om-:den bhjertliga fromheten i grunden sf hr A:s karakter, som icke tillåter honom att hysa något högmod inför Gud eller någon elakhet af inbitet slag emot menniskor, ehuru hans svåra lynne, såsom det visat sig, förledt honom, latt vid påkommande tillfällen i hast antaga en getings eller en myggas ifver att vilja st.cka. Opjelpligheten hos hans polemik ligger, såsom vi förut anmärkt, i dess egenskap att vara omotiverad. Likasom den som oftast framkommer Jutan egentlig anledning, d. v. s. blott såsom siIdohugg, rättfärdigar den sig också nästan aldrig Igenom anförande af skäl för sina på höft framTkastade yttranden. Den Elgströmska. biografien har genast på första sidan ett exempel åt detta kåll: Hr A. Italar om Fosforismens undergång, och säger: att det hos allmänheten nyväckta ästhetiska linteresset blef derefter undanträngdt af ett poMitiskt, som :— blend: annat — gjorde allt hvad dess publicistiska representanter kallade phosphorismp, till föremål för en rå och begrepplös reaction. Men äfven denna har blifvit gamMmelmedig. Det har ånyo bekräftat sig, att det Sanna cch Sköna, om än stundom sent, likväl ofelbart återtager sina eviga rättigheter. Om man analyserar denna lilla utgjutelse, Ihvad innebåller den? Till en början, uppenbarar sig här en skef blick på allmänna omdömet öfver -fosforismen; för det andra, en ännu skefvare på den tids stråfvanden, som kommo derefter; och slutligen måste man fråga: ölver hvilken reaktior klagar hr A. hos sina motståndare, då det tvertom just var inom fosforisterne sjelfve, som den egentliga. reaktionen, (d. v. s. sträfvandet emot fosforismens egen innersta menivg, öfvergifvandet af denna, och sålunda afbrottet på den egna banan) uppstod? Ingen menniska, hvarken förr eller sedan, har klandrat fosforismen för dess uppträdande mot den gamla, hos oss förstenade, åtminstone maniererade, franska smaken. För kampen till dennas utrotande är man fosforisterna. alltid tack skyldig; likasom, i allmänhet, för svenska ungdomens återväckande till ett högre, varmare och innerligsre poetiskt lif. Man kan väl icke säga, att fosforisterne ensamt hafva förtjensten häraf; emedan första väckelsen till ett nytt lif ialla riktningar, den poetiska inbegripen, var gilven genom 41809 års hvälfning, hvarförutan troligen. hela fosforismen sjelf blifvit qväfdisin linda, derest den alis kommit till lit Bekantskapen med den tyska litteraturen, som, genom den Bruzelianska editionen af så talrika tyska mästerverk, hastigt spred sig öfver lindet, gjorde för öfrigt ganska mycket till saken. Man kan vil icke, af öfverdrifvet begär att rosa fosforisterne, neka detta? eller måhända påstå, att Bruzelius sjelf var en fosforist? Men då man äfven gifver iosforismens koryfeer all den heder och tack, som dem med rätta tillkommer, lärer man likväl icke kunna bestrida, att det stora misstaget vidlåder dem, att tro hela den rörelse, hvartill de sjelfve hörde, kunna eller böra inskränka sig till den blott och bart poetiska kretsen, utan att få öfva inflytelse på samhällets yttre förhållanden, eller, med andra ord, tillika hafva sin nödvändiga, ja, sin oundvikliga politiska sida. Det var denna politiska utveckling, som ifrån 4809 arbetade samtidigt med fosforismen, ehuru den -ej kunde hinna komma i dagen förr än omkring 1820 och i perioden derefter. När ru detta skedde, utbrusto fosforisterne i förargelse, och väckte dermed den allmänna oviljan emot sig tillbaka. De hånade samhällets kraf på social regeneration, icke besinnande, att detta kraf måste vara lika rättmätigt som det af en poetisk pånyttlIfödelse. De önskade endast sjunga om frihet, kärlek och skönhet; men ville icke, att dessa Iskulle få ega en bättre, djupare och sannare tillvaro, än hittills, inom kretsen af det menskliga lifvets förhållanden i verlden. På sådan! Inedsågo de med förakt! Finnes väl ett större -I charlataneri under slöjan af grundlighet? Hva och en i landet insåg detta; men när fostori Isterna näpstes för ofoget, att motsträfva der I politiska palingenesien, hvilken i sig sjelf va Hoskiljaktig från den poetiska, uppreste de sig ;lallt mer och mer emot ptiden (de tyckte docl -Iganska mycket om ,tiden, från 4840 till .. 4? -Jelier .. 48), och blefvo således reaktionära emo sin egen tendens. Dermed var det som de föl -I1o, och föllo för alltid, emedan de aldrig upp Il hört i reaktionen. s Dessa ord haiva på ett annat ställe blifvit yttra -Ide i samma ämne: Om man derföre med fosfo -lrism menar hvad den var till sin innersta mening tl men ej hvad den blef i sina sednare yttre uppträ -Idanden, hvilka utgjorde en upphäfvelse af de) elförra; så kan man med skäl göra den anmärknin Ilgen, hvilken låter som en paradox, men ick -I desto mindre torde vara sann, att fosforismen til ilsin yttre existens sett sig förstörd af sjelfvc a Ifosforisterna, men till kärnan blifvit rädda af dem, som fosforisterna genom en underba eselfmnateänelese mmcoktt för etma homder. Fu