Aftonbladet – 3 juli 1847, sida 2

—r—R död, och med en röst, så föga hörbar, som om han stått i ett likrum, eller vid en döendes säng, började han: Min bästa fru Wäsström! Med hvilken innerlig sorg och grämelse jag ser följderna af den olyckliga tilldragelsen, kan jag omöjligt beskrifva... och jag hoppas, att fru Wäsström måtte anse mig för upphofvet till den lyckliga vändning, processen tagit, emedan jag ju gjorde allt, för att inför rätten ådagalägga, att det endast var herr Wäsström, hvilken vi hade att tacka för våra lif .... Till belöning derför har ni äfven baft den godheten att drifva honom i landsflykt, yttrade Albertina, och vid dessa ord frambröto hennes tårar dubbelt starkare: Hvad hör jag? ... Men nej! tacka mig, att jag det gjorde ...ty annars... Jal jag vågar här inför hans älskade maka erkänna, alt det var jag, som gjorde det... jag gick till den som. ... lät honom veta, huru man hos sjelfva kongl. majestät bedömde händelsen och att man på förhand beslutat att döma herr Wäsström skyldig; jag bad nämde person ... varna vår vän...och..: Gud vare inner-ligen lofvad!... hän följde varningen Så förvånad, att hennes tårar afstannade, betraktade honom Albertina. Ja! Muru vore det möjligt, att jag skulle kunna låta den, som råddat mitt lif, lida ett nesligt straff ? vÄr det så? Skulle ni ha varit hos .... Men nej --jag har lofvat förtiga hans namn ... och då herr kamrern sjelf varit hos honomy är det ju onödigt att nämna det. Det förstås, mumlade han, och, ehuru han blef något flat öfver, att fogeln ånyo undsluppit hans klor, ägde han likväl nog välde öfver sina anletsdrag, för att ej förråda sig. Om så är, herr kamrer, återtog hon, så förlåt mig. l y : egen bästa fru, bör jag icke såsom kristen villigt förlåta mien ogrundad sstanke? Jag har ju dessutom kom