Aftonbladet – 3 juli 1847, sida 2

NÅGRA ORD OM HERR ATTERBOM. Pehr Elgström, biografi och charakteristik, är ett litet stycke af hr professor Atterbom, inryckt i 6:te häftet af Läsning för bildning och nöje, och som ur mer än en synpunkt förtjenar tagas i betraktande. Elgström utgjorde en ung förhoppningsfuil skald, tillhörande hvad man kallat den fosforistiska kretsen, och alltför tidigt skördad af döden. Alt bevara bans minne är en förtjenstfull bandling; och man kan endast, med författaren sjelf, b-klaga, att det icke skett längesedan, eller att icke den redan för många år tillbaka omtalade editior.en af Elgströms poctiska qvarlåtenskap, hvarigenom svenska allmänheten bäst skulle hafva satts i belägenhet att bedöma den hädangångne, på så lång tid utkommit. Såsom förhållandet nu är, synas vi imedlertid böra vara tacksamme mot hr ÅA. för den lemnade biografien öfver en landsman, som efter all anledning skolat uppträda med en för fåiderneslandet genska fruktbringande verksamhet, om han fått lefva. Det troligaste är också, såsom man af flera spår från Elgströms sednaste lefnadsår kan sluta, att han förr eller sednare kommit att vwvisa sig på ett sätt och i en bana, som hr A. långt ifrån skolat gilla; hvarföre det troligen är sin tidiga död Elgström har att tacka för den minnesteckning, han nu erhållit af sin vän, hr A. I det vi skola motivera denna tanke, komma vi med detsamma in på kapitjet om arten af prof. Atterboms polemiska skriftställeri, hvilket just i dessa dagar, med afseende på de i talet vid rektorsombytet förekommande utfallen mot Geijer, ådragit honom så mycket publikt obehag. Fastän hr A. onekligen är en man, som både för sina kunskaper inom ett visst fack och för flera af sina poetiska inspirationer uppburit och rältvist åtnjutit allmän aktning, finnes likväl en besynnerlighet hos honom, som alltifrån början af hans uppträdande städse bragt honum in på en stråt, der han aldrig visat sig utan att missiyckas. Hans lyra är och har alltid varit älskvärd. Om hans tonart icke klingat så frisk, som 1. ex. Tegners, och derföre ej heller vunnit så talrika sympatier, så får tan väl skrifva detta på räkningen af hans personligen ofriska ullstånd, hvilket är att beklaga, men ej att häckla som ett fel. Att han, oaktadt skald, uppträdt med yttranden i politik, eller polemiskt uttalat sig emot tendenser i konst och sambhällslära, som han icke gillat, kan alls icke förtänkas honom i afseende på saken sjelf, men väl för sättet, då ban bärvid gått till väga med lösa, sarkastiska, ofta ända till råhet gränsande utfall mot doktriner, saker, händelser och personer, i stället för att, såsom man af en tänkare kunnat vänta, gilva skäl för sig, taga sina J motståndares grunder i betraktande, och öfverIhufvud begagna hvad man kallar en motiverac Ipolemik. Just detta stora fel har gjort han: lolycka. Vi vilja ej inlåta oss i en undersök: ning öfver grunderna härtill. Hans förbitt Irade motståndare förklara det rätt och slät! Ideraf, att hr A. skall vara på en gång, åtmin I stone i vissa ämnen, mycket bornerad, derjemte I mycket högfärdig, och sluiligen i högsta grac nervretlig. Säkert kan härpå betydligt afpru tas vid betraktande af den egna ställning, hvar hr A. kommit till tidehvarfvet och nationer -Jgenom sina sträfvanden i filosofi och konst ;I Från början, af sitt koteri satt i spetsen föj den fosforistiska rörelsen, blef han genast oc rm