Aftonbladet – 3 juli 1847, sida 2

klarne omkring dem, som så ofia gifva omisskänliga .prof på, att det just är deras handlingar, som gå i denna riktning,. de skryta I:kväl för egen del af motsattsen. Huru länge mena de, att man i verlden skall vara blind nog, för att icke genomskåda detta eminenta charlataneri? Såsom bevis på ursinnighet hos ett lössläppt fölk, när det bekommer öfverbanden, citeras alliid franska revolutionen, likasom om ett enda fektum skulle beteckna hela karakteren af den nationella sidan? Mepy älven omman tager detta faktum, hurudant är det i sjelfva verket? Hvarom vittnar franska revolutionen?, Också här gick folket tillväga med lika mycken moderation, som ståndaktighet, i början, och så länge det icke måste misströsta om redlighet, ära och tro från hofvets sida. Derom tala Baillys uppförande och den konstituerande församlingens hendlingar. Först efter 1790, då oupphörligen repeterade försök af ministeren, drottningens kamarilla och den svage -konungen, att kringgå, illudera och narrafolkits ombud, göra de ingipgna förbindelserna om intet, och inkalla utlänningar, för att återupprätta tyranniet: först då kunde folkmaktens gäsande förargelse ej längre återhållas, den råkade i ursinnighet, moderationens bana öfvergafs. Har man väl skäl, att stämpla den med allmän karakter af bristande sans och mildhet, som, niiton gånger hånad, bedragen, trampad, på: allt sätt retad, slutligen dena tjugonde gången tillgriper vredens. vapen och slår ifrån sig? För öfrigt kan denna folkyrsel, ehuru upprörande utbroiten deraf voro, ingalunda jemföras med det systematiska förtrycket under århundradens längd, den metodiska hårdhet, den beräkninde, kalla grymhet, bvarmed egoistiska furstar och deras omgifning sf aristokrater och hierarker gå till väga mot nationerna, så fort de känna sig bafva makt dertill. Detta är icke ett öfvergående, utan ett genomgående — genom årtusenden gående — skräckvälde. Och d:nna metod:ska furstegrymhet kan icke heller till sin ursäkt åberopa passionens hänförelse, retelse, eller lidna förargelser; den är öfverlagd, lugnt uttänkt, med infernalisk köld handlinde, ursprungen ur sjelfförgudningen, under ständig öfvertygelse om egen värdighet, aldrig under känsla af någon ånger, aldrig med önskan om förlåtelse eller begär ait återupprätta hvad den brutit och bryter.