Aftonbladet – 2 juli 1847, sida 3

FÖRHANDLINGAR VID FÖRSTA ALLMÄNNA LANDTBRUKSMÖTET. Fortsättning och slut af öfverläggningen om 1 Stängselskyldigheten. Öfverståthållaren friherre Sprengtporten: En af de föregående talarne har erinrat derom, att stängsel, liknande våra gärdesgårdar, träffas i många af det södra Europas trakter. Så är det ock, men något bevis för nödvändigheten att bibehålla en stängselförfattnipg, kan så mycket mindre härifrån hämtas, som de: är kändt, att stängsellagar icke finnas annorstädes, än inom den Skandinaviska Norden, Sverige, Norrige och Danmark, inom hvilka länders lagstiftning de utgöra en egenhet, som qvarstår som en lemning af deras sena kultur, hvaremot i de trakter af vår verldsdel, der odlingen utvecklat sig i en kraftfullare och friare riktning, denna tidigt uttagit sin rätt att afskudda sig så besvärliga hinder. Den ömsesidiga öfverenskommelsen, grannar emellan, anses här tillfyllestgörande. Det är icke heller om gärdesgårdarnes mer eller mindre nödvändighet, som vi nu tvista. Föremålet för vår öfverläggning är något helt annat eller att finna svaret på den frågan: Hvem som bör bekosta stängseln. Den som har nyttan af dersamma eller den, för hvilken den icke gagnar? Vår lag, stängselstadgan af den 9 Febr. 4802, bjuder: att den äge vitsord, som stänga vill. Blott i ett fall medgifves ett undantag. I by som ligger i tegskifte få grannar icke inbördes ästa stängsels uppförande emellan jordlotterna. Detta undantag är likväl alltför inskränkt och visar sig stundeligen allt mer och mer otillfredsställande, då under en tilltagande odling, genom införandet af cirkulationsbruk, stallfodring, kreaturens vallning; — äfvensom genom inflytandet af flere i sednare tider tillkomna ekonomiska författningar, beträffande jordens delning, styckning och afsöndring, nya behof och fordringar uppstått, å hvilka den nu gällande lagen icke fäster något afseende, hvilket ådagalägger behofvet att uppställa stängselförfattningarne, så länge de ännu måste bibehållas, på en annan grund. Det torde anmärkas att det kan vara likgiltigt, om i en lag undantaget blir regel eller regeln undantag; ty de äga båda lika bindande kraft; men så är det icke alltid. N Der regeln innefattar något föråldradt och i många delar skadligt, från hvilket kulturen under sitt fortskridande af sig sjelf aflägsnar sig; men undantaget något godt och nyttigt, till hvilket den sträfvar; då är tiden inne att skynda med besittaingstagandet af det goda, — att göra undantaget till regel och regeln till undantag. Huruvida lagens ovilkorliga stadgande, att den äge vitsord, som stänga vill, bör bibehållas eller om det bör efterträdas af ett annat, som ålägger en hvar som har kreatur, att vid äfventyr af ersättning vårda dem så, att ingen skada å annors ägor sker, beror för öfrigt på ett närmare utredande af den frågan: om den nu gällande lagen är rättvis; om den befordrat landets ekonomiska fördel; — och om det förhållande, man vill inleda, å sin sida är nyttigt och verkställbart? En sådan utredning vill jag i största korthet försöka. I fråga om lagens rättvisa tillåter jag mig då anmärka, att någon annan grund för skyldigheten att vidkännas ett besvär svårligen lärer kunna antagas, än att den, som har nyttan af en anstalt bör bekosta densamma; men hvad nytta af stängsel har en jordbrukare, som vallar sina kreatur eller icke låter sina kreatur gå lösa på ägorna? svaret torde blifva — ingen! och häraf följer, att den lag, som bjuder honom stänga, icke är rättvis. Ännu mer talande äro bevisen för den skada i ekonomiskt hänseende, som stängsellagarne tillskyndat landet. Vi behöfva i detta afseende blott kasta en blick på våra sköflade skogar och på den stora massan af städse förekommande åverkansmål, missförhållanden, hvilkas rätta upphof — åtminstone intill dess en förbättrad skogshushållning blifvit införd, som, jag medgifver det, tillåter gärdselfångst, utan skada för skogens återväxt, — måste sökas i ett öfver höfvan utsträckt stängselbestyr.