Aftonbladet – 2 juli 1847, sida 3

tjena alt adraga s:g lagstiltarens uppmärksamhet. Det är icke annat motionären, icke annat kommitterade åsyftat och om mötet härtill ger sitt stöd, I befarar jag deraf ingen olägenhet; men ser deri n nyttig väckelse för vårt jordbruk, af hvilken vi kunna hoppas välgörande följder i många afseenden. Friherre Palmstjerna: Hufvudfrågan är, om den I grundsats, på hvilken kommitterades betänkande hvilar, är riktig eller icke. Om grundsatsens lämplighet för andra länder vill jag icke inlåta mig. I Det hörer icke hit, ty Sverige är icke ett sådant land som t. ex. Danmark; och äfven uti andra länder finnas gärdesgärdar, synnerligen i höga bergstrakter. Frågan åter huruvida grundsatsen är riktig för Sverige eller icke, torde kunna bedömas af de följder, som dess tillämpning här skulle medföra; ty här är icke fråga om rätt eller orätt i sin! allmänhet, utan blott om nyttan eller icke nyttan för allmänheten. Nu föreställer man sig att den i betänkandet framställda grundsatsen skulle kunna såsom lag göras gällande för Sverige; och det är äfven obestridligt att för mångfalldiga ställen inom l vårt fädernesland skulle denna grundsats kunna blifva gällande; men dock på långt när icke till någon båtnad i hela landet. De inkast, som blifvit gjorda mot densamma, har man sökt vederlägga genom påståendet att hindren för grundsatsens tilllämpning kunna undanrödjas genom vallning eller tjudring af kreaturen. Det har likväl icke kunnat visas att dessa utvägar äro med fördel användbare på skogsbygden eller på magra betesmarker, och de låta i allmänhet icke verkställa sig annat än på slätterne, åtminstone icke utan större kostnader. Tager man i betraktande våra betesmarkers magra beskaffenhet samt huru de äro fyllda af träd och stenar, branter och kärr, så inser man omöjligheten att der tjudra kreaturen; och om man blott har ett mindre antal kreatur, såsom 3å 4 stycken, så skulle vallningen icke betala kostnaden. Afven jag medgifver att grundsatsen är riktig der den kan medföra nytta, men må man låta bli att söka införa den der den icke kan medföra nytta utan skada. Vår nuvarande lagstiftnings grundsats i detta afseende kan och måste till största delen bibehållas. Om man finner att på vidsträckta trakter af slättlandet densamma är skadlig, så bör lagen ändras och modifieras att den blir lämpad efter lokala förhållandet der; men att framställa en motsatt grundsats såsom den rätta lärer väl alltid förblifva orätt, så länge icke större delen af landet deraf kan draga nytta. Doktor Exgström tillade till sitt förr afgifna yttrande följande: Med enahanda skäl som man här åberopat utlandets status qvo för gärdesgårdarnes borttagande har jag citerat wverAliga förbållandet il Toscanas och Calabriens skogstrakter, och jag tillägger, att de i granskapet af Pesto äf:en på slätterne befintliga, äkta svenska trädgärdesgårdarne, enligt mitt förmenande, äro en följd af Pestos belägenhet straxt nedanför de skogbeväxta bergen, hvarifrån stängselmaterialet hemtas med lätthet. En värd talare bar anmärkt att Sverige skullel, vara det enda land i Europa, som äger en stängsel-. förordning. Hvad angår Toscanes statuter i detta! fall, så har jag ej läst dem; men man sade mig,! der på stället, att sådana finnas gällande. I Rhen-! länderne, hvarest Code Napoleon väsendtligen ligger! till grund för lagskipuingen, finnes väl, mig veter-) ligen, icke någon allmän stängsellag. Men emedan j man för mig omnämde de för vingårdsstängseln gällande nästan drakoniska särskilta statuterne, så blef jag angelägen om att få läsa dem. De äro i san-, ning rigorösa. : En annan talare och flere med honom, hafvaj emot mig påstått att rörande denna fråga borde huf-1 vudsakligt afseende fästas vid och diskuteras om del. allmäntgiltiga principerna. Må så vara! Är det då rimligt att i ett land med Sveriges så olika förhållanden, vilja ännu mer generalisera den redan förut olämpligen förallmänligade, ekonomiska lagstiftningen. År det icke nödvändigt att hos oss antagal en särskild stängselprincip för den pura slättbygden,! en annan, nästan motsatt, för de pura skogstrakterne, och en af begge dessa modifierad grundsats för de provinser, hvilkas hemman bestå af både skogsbyggd och slättland. Friherre Raab: Friherre Palmstjerna har sökt visa att den grundsats, som i betänkandet finnes uttalad, icke skulle vara rigtig derföre att den icke : är lämplig för största delen af landet. Härvid tror! jag likväl att man icke får döma efter landets yta: j och skogstrakternas öfvervägande större vidd framför slättlandet; utan man måste väl fåsta afseende på och döma efter produktionen och förmögenheten; — och då torde väl benäget medgifvas att priacipen äger sin rigtighet. — Friherre Palmstjerna och de fleste, som yttrat sig emot betänkandet, hafva äfven medgifvit att de undantag, som för skogsbygden blifvit i betänkandet gjorda, äro ändamålsenliga. Man strider således här nu egentligon endast derom, huruvida man skulle antaga den nya, i betänkandet uttalade grundsatsen, såsom regel, och låta det gamla lagstadgandet gälla såsom undantag; — eller huruvida nu gällande stängselförfattning må fortfarande gälla såsom regel, och den nya principen säsom undantag göras gällande. I tillämpningen blefve detta alldeles detsamma, enär undantaget hade samma laga kraft som rebeln, och hvad här omtvistas vore sålunda icke i praktiskt hänseende förknippadt med de faror, som af åtskilliga talare förespeglats. — I Hufvudsaken vore att rent och bestämdt uttala den grundsats, som verkligen är rigtig, och låta undantagen uppgöras i mån af vissa orters lokala behof.! Expeditionssekreteraren Richert anmärkte att stängsellagen i medelhafsprovinserna icke är annat än den franska lagen, som icke erkänner någon stängselskyldighet; utan beror stängsels upprättande derstädes på frivillig öfverenskommelse. Man har sagt — yttrade vidare hr R. — att, om gärdesgårdarne borttoges, skulle man bero af sina vallhjon. Jag hemställer huruvida det är nyttigare att bero af gärdesgårdar eller af vallhjon. Nu beror man af sina gärdesgårdar och förstöras de, belägna på ofta en hel mils afstånd ifrån gården, der de icke sä lätt kunna efterses, så får man betala den skada som af egna eller andras kreatur sker. Det har äfven blifvit nämnt att, om man antog den föreslagna principen, så skulle det vara att ätergå Tana n, so : 2: mr IA akha fraga