Aftonbladet – 2 juli 1847, sida 3

genom uppförda gärdesgårdar. Stadgas nu att max kan få njuta fred utan att uppföra gärdesgårdar, d. y. 8. träder skyldigheten att valla i stället för skyldigheten att stänga medelst gärdesgårdar, så rubbas väl icke skiftesverket det minsta härigenom. Hr RB. anmärkte slutligen, att om mötet antager kommitteens förslag, så är det alldeles tcke fråga om att gilla de ordalag, som deruti begagnats. Mötet vore icke bundet vid: de termer, som äro använda uti mötiverna till förslaget; — det vore här nemligen endast fråga om att biträda eller förkasta den i betänkandet uttalade grundsatsen. Kabinettskarmmarherren grefve rox Platen tillkännagaf sig vara förekommen af friherre Raab i frågan om det sätt, hvarpå man borde beräkna, hu ruvida den i betänkandet uttalade grundsatsen borde anses kunna blifva gällande eller ej. Friherre Pa-mstjerna åter genmälte: Jag har yttrat att regeln bör vara den, som passar bäst för det största antalet. Nu är det icke 4,000,000, som bor på slättbyggden. Mer än ;:delar och således största antalet af befolkningen bor i skogsbyggd, och har således nytta af den gamla grundsatsens bibehållande, hvaremot det endast är minoriteten, som har större nytta af den grundsats kommitterade föreslagit. Kongl. sekreteraren C. 4. Forsselius: Den författning, rörande stängselskyldigheten, som nu är gällande, och hvilken utgör en utveckling af de författningar, som från äldsta tider ur seden uppstått och blifvit lagar, lägger icke det ringaste hinder i vägen för en sådan förändring som man föreslagit, ty sjelfva det essentiella stadgande i denna författning: den ege vitsord, som stänga vills innebär ju att det är en öppen frihet för grannar, som icke vilja stänga, att sig derom förena. Stadgandet åsyftar ingenting annat än en reglering af ömsesidiga skyldigheter och rättigheter, grundade på ett gemensamt behof — och detta gemensamma bebof är det som hvar och en, som eger något, får vidkännas, nemligen att vårda sin egendom. Det lärer väl vara med fullkomlig rättvisa och sann frihet öfverensstämmande, att hvar och en, som eger jord, må hägna den på hvad sätt ban finner det lämpligt; — men då hans granne erhåller en förmån, så måste det äfven vara med rättvisa öfverensstämmande att denne skall i hägnaden deltaga, och dela den hostnad, som äfven förskaffar honom förmånen. Om nu gällande författning träffat en rigtig grund för deltagandet uti denna kostnad, derom är icke fråga, utan det är om sjelfva principen som här är fråga; och då måste det aldrig vara konseqvent af dem som förfäkta frihetens sak, att yrka afskaffande af en lagstiftning, som väl bjuder att hägnad för egornas fred bör verkställas, men — lemnar full friket derifrån, ifall af öfverenskommelse träffas om andra åtgärder, som för serskildta orter kunna vara mindre kcstsamma och mera lämpliga till ändamålets vinnande. Grefve v. Platen: Jag har icke här velat säga, att det skulle bero på den större delen af folkmängden, huruvida den ena eller andra af de här omtvistade grundsatserne böra företrädesvis antagas såsom gällande lag; — utan jag har velat vädja till hvarje närvarande, om man icke måste anse denna i fråga varande författning cgentligen böra afse den odlade delen af Sverge; och antager man detta, torde det ligga för öppen dag huru svaret bör utfalla rörande den omtvistade grundsatsens tillämp ning såsom allmän regel. Till den talaren, som nyss uppslått och yttrat sig i frihetens namn, vill jag blott hemställa, huru han förstår friheten? Om han anser att hvar och en, som icke vill stänga, bör ha rätt att låta bli? Kan man då säga, att det härutinnan råder frihet enligt nu-gällande stängselförordning? F. d. riksdagsfullmäktigen Anders Bengtsson anmärkte, att han vid sista riksdagen väckte motion om förändring uti principen för nu gällande stängselförordning, hvilken motion dock förföll. Den princip, som blifvit af kommitterade uttalad, vore ännu radikalare, och ansågs af talaren för ganska äfventyrlig,. Vallning skulle blifva kostsammare, än att hålla gärdesgårdar, och mycken skada och förfång skulle lätteligen grannar emellan genom den nya principens antagande uppstå. Bankofullmäktigen Erik Sahlström: Mig synes att man här i allmänhet för mycket hållit sig till detaljerne och icke fästat sig vid principen. Min öfvertygelse är, att mötet skulle uppfylla allan rättfärdighet, om det tillstyrkte denna princips införande i vårt land, ty efter det begrepp jag gör mig om odlingens framsteg, så är det alldeles nödvändigt att denna princip i en framtid måste göra sig gällande äfven i Sverige, ehuru den för närvarande icke kan vara tillräckligt erkänd, eller — hvad man kallar — har opinionen för sig. — Då ej flere talare sig anmält, förklarade hr ordföranden diskussionen öfver det af kommitterade afgifna betänkandet för afslutad; och hemställde till mötet huruvida detsamma gillade den i omförmälda betänkande framställda grundsatsen, hvartill med en vida öfvervägande pluralitet svarades Ja. (Införes på begäran.)