Aftonbladet – 30 juni 1847, sida 2

Article Image
ytterlig fientlighet råder emot Drottningens regering. Det finnes dock ännu andra orsaker, såsom t. ex. den föreställningen, att skatterna; hvilkas uppbörd är förenad med så många svås righeter, slutligen, då de binna fram till Lissabon, icke användas för lofligaregeringändamål., Hr Hume slöt sitt tal på följande sätt: I hans tanka: var Storbritanniens förfarande i de Portugisiska angelägenheterna en oförsvarlig kränkning af grundsatsen om non-intervention, och talaren såg ej huru det vore möjligt att upprätthålla freden i Europa, om ej denna grundsats respekterades. Anteg att Österrike, Ryssland och Preussen låto en armå marchera på Paris, för att återställa den fordna dynastien, kunde: väl Storbritannien, om man ville vara konseqvent, säga ett enda ord deremot? Då man tager i betraktande verkningarne af intervention, både i afseende på särskilda länder och på verlden i allmänhet, vore det omöjligt att se hvarest den skulle slua. Om vi önskade att blanda oss i främmande makters angelägenheter, hvarföre intervenerade vi icke att förekomma infallet i Mexiko från Förenta Staternas sida? Vi ville ieke försöka en dylik intervention med Förenta Staterna, men vi gjorde det med det stackars Portugal. Talaren var en af dem, som högeligen gillade hertigens af Wellington förfarande då han, efter revolutionerne i Frankrike och Belgien, erkände dessa länders nya styrelser, och han ansåg det endast vara att handla i konseqvensi med vår egen frihet, då vi erkände ett folks rättighet, att sjelf förordna om sin styrelse. Om vi gillade detta i afseende på Frankrike och Belgien, och ej gjorde någon invänning emot att dessa läinder befästade sin frihet under systemer, som de sjelfve valt, hvad skola vi då söga till Portugal? Skulle ej främmande nationer lika väl kunna intervenera i Irlands angelägenheter, eller emellan de särskilda partierna der i landet? Interventionsprincipen ansåg talaren full af faror, och ingen gräns hvar den skulle sluta. Han beklagade hvad som skett, och trodde att saken ej dermed vore slut, och han hoppades att huset skulle visa verlden, att det icke gillade hvad som nu blifvit företaget med fseende på Portugal. Man beklagade att han varit nödsakad göra den motion, han gjort, både för sjelfva sakens skull, och emedan han tvungits att klandra dem, hvilka han annars önskade att understödja med sin röst. Men detta vore ingen partifråga, utan en nationell och verldsborgerlig, och talaren hoppades, att alla de ledamöter af huset, som värderade den frihet Storbritannien åtnjuter, skulle rösta för hans motion. IZ.g(Forts.)

30 juni 1847, sida 2

Thumbnail