mötets uppmärksamhet och deltagande, så synes mig , äfven skäl vara att hoppas, det en opinion, uttalad af svenska landtbrukets här församlade representanter och vänner, ej skulle kunna befaras att blifva uttalad i tomma rymden. Under föreställning att landtbruksmötet skall finna anledning att hänvisa frågan till behandling af vederbörlig sektion, vore det kanhända öfverflödigt, att på förhand bedöma i hvad mån, eller på hvad väg, man bör söka verka för problemets lösande; men då jag utan all betänklighet sökt ådagalägga det närvarandes stora bristfällighet, anser jag mig äfven uppfordrad att meddela, huruledes jag tänkt mig utvägen för det bättres tillvägabringande. Då man torde få antaga, att en fråga, af så genomgripande natur som denna, ej genast låter bestämma sig genom positift reformerande lagbud; återstår det att tillse, om ej någon annan utväg till ändamålets vinnande må vara öppen. För min del är jag färdig tro, att en sådan väg verkligen finnes, och att denna väg är ingen annan, än den, hvilken vår samtid beträdt i flera riktningar för befrämjandet af dess största syften, nemligen — den fria föreningens. Der, hvarest hemmansåboer, af hvilken anledning som heldst, öfverenskomma om att hålla hvarannan fred, oberoende af all sorts hägnad, der har reformen redan inträdt, och frågan blifvit i sjelfva verket löst på den genaste väg, och under en mera inbjudande, än afskräckande form. Hulvudfrågan nu synes mig således böra vara att söka åstadkomma och upprätthålla sådana föreningar. Genom nödiga modifikationer i gällande hägnadslagen, hvilka böra hafva för afsigt både att befordra föreningars bildande, och att bereda tillräckliga garantier för deras framtida bestånd, skall otvifvelaktigt ganska mycket uträttas: och för att härutinnan ytterligare påskynda en ny sakernas ordning, som är af behofvet så högt påkallad, tror jag, att premier af allmänna medel skulle kunna till allmänt gagn användas. Sättet att bereda eller åstadkomma dessa hjelpmedel, torde jag med fog få öfverlemna åt landtbruksmötets närmare öfyerläggning. Man kan på flera vägar närma sig målet, och detta mål är i sanning af beskaffenhet att böra sökas på hvarje väg, som kan vara tillfinnandes inom tankens och laglighetens vidsträckta områden., Öfverste Aug. Anckarsvärd förklarade denna fråga, som genom herr kapten Kylbergs anförande nu blifvit väckt, vara en af de aldra vigtigaste, som kunde komma att diskuteras vid detta möte. — Stängselförfattningen, i dess närvarande skick, -vore för ingen del lämplig för nu varande tidsförhållanden; och talaren ansåg att mycket skulle vara vunnet, om detta möte uttryckte en någorlunda allmän opi-! nion angående olämpligheten af vår nuvarande stängselförfattning, som är lika gällande för hela Sverige, från Haparanda till Falsterbo, — hvilken opinionsyttring möjligen kunde verka derhän, att sagde författning i lagstiftningsväg kunde komma att undergå en genomgripande förändring. Talaren antydde vidare att det så allmänt och så rättvist öfverklagade missförhållandet emellan åkerbruk och boskapsskötsel icke skulle kunna afbjelpas, så länge den gällande stängselförfattningen bibehålles. Odlingen af foderväxter skulle aldrig blifva allmän eller vinna tillbörligt insteg hos allmogen på slättlandet, der man icke mäktar att — såsom nu fordras — genom inhägnader skydda sin fodergröda. Förr än lagen skyddar den växande grödan, äfven utan att den är omgärdad af stängsel, förr kan åkerbruket aldrig stiga till någon höjd; förr kan foderodlingen och med detsamma boskapsskötseln aldrig uppdrifvas till någon egentlig betydenhet. I ettså vidsträckt land som Sverige, med så väl slättland som skogsbygder, kan dessutom ett och samma lagstadgande rörande stängselskyldighet icke rättvisligen gälla. Efter den nu gällande lagen är man skyldig att bygga fästningsverk omkring sina ägor, för att skydda sin gröda emot grannars kreatur, vare sig att man bor på slättbygden, der man ofta saknar medel att stänga; eller i skogsbygden, der material till stängsel finnes i öfvyerflöd. En annan grundsats torde dock både vara naturligare och rättsenligare, den nemligen, att hvar och en, som äger osjäligt djur, vare skyldig att svara för all den skada detta gör. Denna grundsats, ehuru den skulle kunna tyckas vara nog radikal och hård, skulle, uttalad af lagstiftningen, på en gång afhugga den gordiska knuten, afhjelpa det onda och upphjelpa svenska landtbruket till hvad det bör och kan blifva, samt undanrödja det beklagliga missförhållande, som nu finnes mellan åkerbruket och boskapsskötseln. Tidpunkten för en sådan lagförändring torde ock just nu kunna anses vara inne, i anseende till de nu öfver hela Sverige pågående laga skiftena, som flerestädes och åtminstone i Nerike nästan ursinnigt påskyndas, ty det finnes knappt någon by, som icke är under skifte. Då nu hvar och en, efter verkstäldt skifte, skall utflytta till det honom tilldelade jordstycket, borde han kunna göra det, utan att behöfva bygga fästningsverk omkring detsamma; och det vore derföre i närvarande tid-l: punkt synnerligen maktpåliggande, att den närva-!: rande stängselskyldigheten upphäfdes. — Att jag,) fortfor hr Å., i detta fall icke talar af egen nytta eller för min egen fördel, vill jag blott antyda, ty på de af mina egendomar, som jag sjelf sköter, finnas redan inca gärdesgårdar. Jag har i många år!