Aftonbladet – 30 juni 1847, sida 2

selskyldige hägnadsägaren, när våren och betestidefn inträffar, får vidkännas en mångfaldigad underhållskostnad. — Alla dessa med stängselskyldigheten så nära förenade olägenheter äro allmänt erkända, och tyckas i sanning — tillräckliga för att göra saker fullt förhatlig. Här återstår likväl ännu en sida af ämnet, hvilken företer och innebär följder af fullt lika menlig inverkan, som alla de förut, och exempelvis omnämnde, tillsammanräknade. Stängselskyldigheten utgör nemligen i närvarande stund det väsendtligaste hindret för slätternas jordbruk att höja sig utur det förfall, det miserabla slentriantillstånd, hvaruti detsamma -sig för närvarande befinner. Mångenstädes inses behofvet, att på en förbättrad och utvidgad ladugårdsskötsel grunda ett förbättradt åkerbruk: — åtgärden fordrar, i första rummet, som hvar man vet, odlandet af fleråriga fodervexter; — redan en sådan kulturs inrymmande å den bättre åkerjorden fordrar sitt förlag och medför sip tillfälliga uppoffring; men denna nya kultur måste: dessutom äfven fredas, och för att blifva fredad, är ingen annan utvåg än att — hägna. Ny, utvidgad hägnad är åter på den skoglösa orten overkställbar, och vi skola utan långväga forskning härutinnan finna sjelfva stötestenen; jag menar det skäl, på grund hvaraf en stor del af landets bördigaste, af naturen eljest gynnade landskap i denna stund förete ej blott ett stationärt, utan hvad värre är, ett sig årligen unde gräfvande, sig i botten Truinerande tvåskiftesbruk, — då i stället, å samma sträckor, under bättre ordnade ägofridsförhållanden, ett för samtid och efterkommande mera båtande åkerbrukssystem säkerligen redan skulle hafva gjort sig gällande. Allmänt erkännes vigten för vårt land af en förbättrad och förädlad boskapsskötsel, och hvad som i den delen redan vidgjorts från statens sida, lemnar anledning att förvänta lyckliga och måhända ej så aflägse varande resultater. Men så länge ett stort allmänt hinder ännu qvarstår för denna näringsgrens allmänna uppdrifvande derhän, dit den bör och kan komma; så länge fruktar jag äfven, att resultaten endast kunna blifva partielt märkbara. Man må huru mycket som helst understödja, uppmuntra och belöna den enskilda industrien, den kan deraf framlockas och frodas lokalt; men för att bereda dess framgång till någon allmännare utveckling i stort, är och blir första steget, att undanrödja de större allmänna hindren, hvilka kunna finnas i vägen, vare sig att dessa hinder tillkommit på naturlig eller artificiel grund. Hvad jag sålunda tagit mig friheten antyda, rörande det hinder, som stängselskyldigheten lägger i vägen för införandet af ett förnuftsenligare åkerbrukssystem, blir lika tillämpligt i fråga om ängskultur och skogsodling. — I få ord, — stängselskyldigheten framstår såsom en afskräckande barrier vid hvarje fråga om förbättringsföretag, som för sin tillkomst eller tillvaro är i beroende af betesfred — och till detta beroende måste, efter mitt begrepp, större delen af till jordbruket hörande anläggningar och företag reduceras. Väl har jag hört beundrare af vissa teorier loforda större by-samhällen, såsom utgörande ovärderliga skolor för sambhälliga och intellektuella krafters utvecklipg. — Ett sådant loford oaktadt, torde likväl skäl ej saknas, att betrakta sednare tiders skiftesverk, hvilket just haft för uppgift att omintetgöra och spränga dessa samhällighetsskolor, för ett af de mest afgörande och inflytelserika steg, som från lagstiftningens sida tagits till jordbrukets utveckling; men steget är ej mera än halft, så länge den genom skiftesåtgärden mångdubblade stängselskyldigheten på det mest tryckande sätt motverkar och paralyserar jordbrukarens åsyftade frihet att, oberoende af alla grannskapsförhållanden, ordna och lyfta sin hushållning till ett bättre och mera vinstgilvande skick. I fråga om laga skifte, der det gäller, att på grannes eller grannars vink lemna sin egendom i utbyte emot hvilken annan, som på grund af skiftesförfattningen anvises; der det gäller, att för ett insedt allmänt nyttigt syftemål åsidosätta hvarje enskild känsla eller tycke, ofta från barndomen sammanväxte med begreppet om ett kärt hem; — i en fråga af så genomgripande, lösryckande natur har imedliertid afgörandet utan tvekan blifvit lemnadt åt individens vitsord. I frågan åter om skyldigheten, att förmedelst hägnaders uppsättande och underhållande bereda sig fred; — i fråga om att, midt i civilisationens beprisade tidehvarf, behöfva anlita palisadering för utestängande af våld och ofred; — i denna fråga har lagen ännu velat vara obevekligt stationär, och lagstiftningen i sina förfoganden dröjande, tills vidare — inom hank och stör. Min afsigt har dock varit hvarken, att högt prisa djerfheten i den förra, eller skarpt tadla varsamheten i den sednare frågan; — jag har blott velat visa deras omedelbara och nära sammanhang, tillika med det högt talande behofvet af modifikationer i nu gällande stängselförhållanden, ledande till principers omfattande, hvilka finnas bättre öfverensstämma med tidens allmänna kulturgrad, och hvilka böra leda till det önskansvärda målet — ägofred — på annan väg än befästningens. Om det föremål jag vidrört, och de åsigter jag framställt, finnas värda af det allmänna landtbruksne än ara a IStNg a ge RS