Aftonbladet – 26 juni 1847, sida 3

Med djup plöjning förstår jag jordens öppnande till minst tolf tum. En sådan plöjning har fått namn af rajolpiöjnizg, alfplöjning eller dubbelplöjning, och verkställes med lätthet på det sätt, att 2:ne plogar efterfölja hvarandra i samma fåra. Denna plöjning bör endast anställas om hösten och icke till större areal än att man kan medhinna att ordentligen uppblanda det plöjda med tjenliga jordförbättringsämnen, och sådana finnas, med få undantag, öfverallt, om man vill göra sig besvär att uppsöka och använda dem. Jag vill dock icke härmed hafva sagt, ait all slags jord bör på detta sätt upptagas. Ett på lös sand hvilande tunnt mull-lager bör visserligen förökas: men detta sker ändamålsen!igast på så sätt, att man söker påköra kärrjord. torfjord, hvars fria syra blifvit borttagen, eller andra tjenliga ämnen till myllans förökandd, och icke genom djup plöjning rubba det fastare lager, som genom plogens på lika djup fortsatta gång möjligen bildat sig såsom en förmur för vattnets förhastiga nedstigande i den lösa sanden; men deremot bör, utan alla beting, den jord, hvars alf består af styflera eller hård, ogenomtränglig kisel, småningom öppnas till förutnämnde djup. Den fruktan, en del jordbrukare hafva för djup plöjning, och den förskräckelse som genomfar dem vid åsynen af den minsta alf, sam genom en anstäld djup plöjning kommit i dagen, är löjlig; ty detta är i allmänhet icke så farligt som de föreställa sig. Deras farhåga finner icke stöd hvarken af erfarenheten eller teorien. De som känna lagarne för jordens producerande verksamhet veta, att en ringa del alfj blandad med mull, icke skadar, och att den mull, som genom djup plöjning försänkes 40 å 42 tum i jorden, icke ligger der overksam, äfven då stråsäd, hvars rötter icke nedtränga djupt i jorden, derpå odlas. Detta gäller ännu mer, då blad och rotvexter komma i fråga. Den som vill följa klöfverrolen i en djup och mullrik jord, skali finna, att denna rot nedtränger så djupt mullen räcker, och samma förhållande äger rum i afseende på rotvexterna; ty ehuru rofvan och kålroten tyckas bilda sina rotknölar ofvan jorden, gå dock de fina sugrötterna på djupet för att söka näring. Ju mera päring vi beredt åt dessa rötter, desto större och starkare blifva de, ech vi veta, att en stark rot bär en stark och frodig vext, som längst emotstår väderlekers menliga inverkningar. Man har följt rödbetans, palsternackans, luzernens och esparsettens m. fl. vexters rötter flera alnar ned i jorden der icke hinder mött. Hindren för vextrötternas nedträngande i jordens djup äro hård och ofruktbar alf samt bottensyra. De landtmän, som ogilla den djupa plöjningen, kunna i stället använda alfluckring. Denna anställes sålunda, att en krok eller årder efterföljer plogen i dess öppnade fåra. Förstnämnde redskap luckrar alfven utan alt uppvända den till jordens yta, och medför visserligen sina stora fördelar; ehuru jag i de fiesta fall anser en med urskiljning verkstäld alfplöjning förmånligast; ty derigenom bildas ett tjockare mull-lager, och det är detta mull-lager, som under torra somrar skall uppehålla vexterna och befordra deras framgång. Det har förut blifvit antydt, att en djup mull innehåller mera näringsämne och bibehåller fuktigheten längre än den grunda. Här må äfven tilläggas, att den djupa mullen har mera benägenhet att insupa luftens syre, alt emoltaga dagg m. m. Jag återkommer slutligen till den åberopade förtjenstfulle författarens crd, att jorden är gammal rordern. Genom för grund plöjning, försummad ändarrålsenlig dikning. uraktlåten grundförbättring och en felaktig fruktföljd, har jorden på de flesta ställen verkligen kommit i ett sådant svaghetstillstånd, att hon utan mellankommande hjelp förblir alltid försvagad. Hjelpen står oss likväl nära vid handen, blott vi vilja anl:ta den. Om vi med vår uppmärksamhet aldrig så litet följa naturens oråning, skola vi lätt upptäcka felen, hvilka ensamt ligga på vår sida, och tydligt finna, det naturen sjelf anvisar medlen till deras afhjelpande. Dessa medel bestå uti förnuftsenlig dikning, djup plöjning och flitig inblandning af kraftiga jordförbättringsämnen. På dessa 3:ne vilkor — jag vill tillägga det 4:de, nemligen en på rigtiga grunder antagen vextföljd — hvilar det-ädlare åkerbruket, hvilket, rätt utfördt, sällan om ej aldrig gifver missvext.