Aftonbladet – 26 juni 1847, sida 3

——— upptog han grefvinnans anmärkning, att deras bröllop ståt på samma dag, och underrättade sig sålunda helt oförmärk om dena unga fruns slägtnamn och öfriga förbindelser. Hon hette Bergman, var från Göteborg... han ble Ovissars, än förut. Likväl kunde han ej undertrycka de; tanken: hvarföre är icke hon min grefvinna, och min kär. maka i stället den här bondlollan? Ah, i den händelser vore det mycket lättare att spela förtjust äkta man! Samtalet om det här unga parets skönhet, yttrad grefvinnan, i det hon vände sig till kapellanen, kom mi; alldeles ifrån det jag ville säga... Jag har hört, att n ärnade klandra förslaget till Frötuna, och det skulle inte förundra mig, om ni det gjorde... är det så?) Nej, min nådigaste grefvinna! Visst ansåg jag mig orättvist förb gången, men skall deröre aldrig utsätta mig för att bli det mera... jag har lofvat mina skärgårdskarJar att hos dem tillbringa mna återstående dagar. Utomdess vore det nu mycket för sent att klandra förslaget. Nå, ser du nu, Antoine, att det gifs ena prest, som är desinteressål För dig bör det vara något nytt, men inte för mig... mitt beskedliga prestfolk, både salig prosten och kaplanen här, hafva vant mig sf med att anse det för en raritet. Till min förundran ser jag det! svarade grefven, som inom sig försökte uppspana några egennyttiga skä ett så ocgennyttigt handlingssätt. Men, min nådiga grefvinna, inföll Gustaf, det måtte väl icke vara svårare för en Yest att vara oegenny tig och belåten, än för ena militär au a udfrukiig ceb from?, Eller äga goda seder,, afor. Wkaplanen, som ej anade den grufliga sarkasm, han sade. Lägg det på minnet, Antoinel tillade grefvinnan i skämtsam ton. Ea sådan verldsman, som han, lät sig naturligtvis icke