Aftonbladet – 26 juni 1847, sida 3

han slutligen! hunnit så långt att han fått hus uppbyggda, är han mera skuldsatt och barnhopen mycket förökad. Hustruns tid är då för det mesta upptagen med att sköta barnen och hushållet, och han får ensam draga försorg om uppehälle åt dem alla. Dagligen ser han sina behofver ökas; räntan på lånet, för hvilket han köpt jorden, kan han icke betala utan att allt mer och mer skuldsäta sig. Erfarenheten visar således, att de beräknade uppodlingarne uteblifva för det mesta, men barnaskaran ökas med hvarje år, och med den behofven. Huru skall det gå med en sådan jordbrukare? Under goda år kan han väl förskaffa sig brödföda med sitt arbete, genom att sälja hvad han med sina händer kan i slöjdväg tillverka; men då missvextår inträffa, kan han icke på sådant sätt något förtjena, emedan afttningen då minskas, i samma mån som tillgångarne hos hans vanliga afnämare äro mindre. Jag lemnar åt hvar och en att bedöma huru beklagansvärd en sådan persons lott är, Han har nu ingen annan utväg än att skicka sina hbalfnakna och utsvulina barn ut på tiggeri. Men hvad blir föliden deraf? Jo, under vandringen få de smak för ett kringstrykande och lättjefullt tefnadssätt, lära sig många olster och öfva sig till skälmstycken och snatteri; — och sålunda uppvexer ett slägte, som blir allt mer ech mer förderfvadt. Orsaken dertitl är merendels den öfverdrifna jordstyckningen och de deraf föranledda tidiga giftermiler bland den arbetande klassen. Det är visserligen sant, att folkökningen derigenom beforåras; mer ärdet mycket värdt med en fotkökning, som blott tjenar till att öka de fattiges och tiggandes antal samt befolka finszel:rne? —— och till hvilken fö färande mänsd denna personal kan stiga, antydde talaren genom att nämna huru år 4844 funnos i bans församling icke mindre än 750 fattiga på en folkmängd af endast 3000 personer. Det vore öfverflödigt att skildra allt det elände, som här då berrskade, och som alltid måste blifva följden af en ökad proletärmassa; — och till proletärer öfvergå de i fråga varande personerne alltid, så snart missvext eller hårda år inträffa, ty de sakna då det oundgängliga för lifvets uppehälle. De olyckliga klaga då högljudt öfver silt elände, öfver den olycka de iråkat, och beklaga förebrående att de icke blifvit hindrade från den obetänksamt ingångna äktenskapsförbindelsen; — och erfarenheten synes i allo tydligen visa, att ett visst förmyndareskap från statens sida i månrget hänseende härutinnan skulle vara nyttigt och välgörande. Prof. Maschmann omnämnde fortgången af hemmansklyfningarne i Norge allt sedan 1819, och framlade ett större tabellverk, hvaraf förbållanderne härom kunde inhämtas. — Samma tabeliverk skulle, enligt hr ordförandens derom väckta förslag, under mötet vara tillgängligt i klubbruommen för dem af. mötets ledamöter. som deraf önskade taga kär nedom Ag Forts.)